MaterDea
Pyaneta

Back to Earth heter det inledande spåret på italienska MaterDeas nya album Pyaneta, och kanske att omslaget känns lite som sett utifrån vår lilla planet på väg tillbaka. Det är bandets femte album, det första kom 2009 så de börjar samla på sig några år som skivutgivande band, och med dem menar jag inget litet band då man kan räkna till sju medlemmar där vi har violinister, cellister tillsammans med mer traditionella rockinstrument som gitarr och bas. Det påstås att bandet återfinns i den keltiska fåran av metallen, lite folk metall kanske man skulle kunna beskriva dem som om man läser pressmaterialet. Hyfsat intressant omslag för övrigt och vem kan egentligen ha så mycket negativt att säga om ett album som hyllar vår lilla blå prick i rymdens mörker?

Ett album som musikaliskt kan beskrivas med termer som pagan metal, folk metal, celtic metal, det är folkmusikinspirerad metal med mestadels kvinnlig sång som dock ibland kompletteras med manlig dito. Snyggt med stråkar som samspelar med distade gitarrer och trummor, bra producerat album tycker jag. Sångerskan är dessutom bra, hon har en stark närvaro genom hela albumet, ett album som visar en bra variation av låtar från det mer tystlåtna till det mer klämkäcka och energiska. Det är också ett album som inte har det där mer vråliga och mörka som många av de album som beskrivs som folk metal har. De bygger sina låtar på starka melodier och nästan lite skogsnära atmosfär, ett album som gör sig bra när man vandrar i grönskan mellan trädstammarna. Med elva spår och närmare timmen musik borde det vara ganska lagom för en skogspromenad.

Neverland, femte spåret är det som fänglar mest på detta album, det är ett vasst och klämkäckt spår med schysst refräng – molto bene som det skulle beskrivas på bandets eget språk. Tyvärr är det väl egentligen bara där det riktigt hettar till, bara där jag verkligen fångas av bandet, bara där man får höra vad bandet kan. Det är ett spår som sticker ut likt en isbjörn på Norrmalmstorg eller en dront på Antarktis – ett spår som man minns när resten av albumet passerar ganska obemärkt förbi trots gott hantverk. Albumets nackdel är att de flesta låtarna känns som ett fint hantverk men de griper aldrig tag i mig som lyssnare och efter Neverland väntar jag bara på att det ska ta slut. Det är inte för att resten av låtarna är dåliga utan mest för att det är en stor skillnad i kvalité mellan Neverland och resten av albumet – det spåret minns jag resten av albumet känns ganska ordinärt, välgjort men ordinärt.

En slutsats om detta album är att vi får ett riktigt trevligt spår och tio välproducerade och väl framförda ganska anonyma spår. Den som gillat bandets tidigare material eller den folkmusikinspirerade metalgenren kommer utan tvekan tycka om detta album också. Det låter bra, det har en stark hitlåt och känns som ett gediget hantverk – Pyaneta är helt enkelt ett trevligt album även jag får känslan av att bandet borde kunna skapa något ännu vassare.

HHHHHHH