Band:
Jonne Järvelä (vocals, guitar)
Jaakko Lemmetty (violin, jouhikko & woodwinds)
Kalle Savijärvi (guitar)
Matti Johansson (drums)
Jarkko Aaltonen (bass)
Juho Kauppinen (accordion)
Discography:
Spirit of the Forest (2003)
Voice of Wilderness (2005)
Tales Along This Road (2006)
Tervaskanto (2007)
Korven Kuningas (2008)
Karkelo (2009)
Guests:
Tuomari Nurmio (V on 6)
Info
Released 2011-02-04
Reviewed 2011-02-08
Links:
korpiklaani.com
myspace
nuclear blast
Av tradition brukar finsk musik vara ganska folkinfluerad och det dröjde egentligen fram till 80-talet innan finsk musik började låta någorlunda befriad från detta. I slutet på 90-talet fick dock hela landet en plötslig tillbakagång till detta när flera folkinspirerade metalband blev populära, som Nightwish och Finntroll. 2003 debuterade Korpiklaani (bandet som tidigare hette Shaman och hade släppt två skivor utan framgång) och slog igenom med dunder och brak med sin svängiga dragspelsmetal som sjöngs på finska. Nu är bandet uppe i sex skivor före denna och i hemlandet är bandet ytterligare ett av dessa band som hamnar på albumlistans topp 20 med mer eller mindre hela omvärlden stirrandes ut i tomma intet, frågande sig själva hur de nu kan lyckas med en sådan sak. Vi finskättade har däremot inga problem alls att förstå.
Med ett gediget melodibygge plöjer sig Korpiklaani genom 10 låtar i ett nästan rallyliknande tempo. De bygger hela ledinstrumentsidan kring fioler och dragspel och rytmsektionen byggs upp av dunkande bas och relativt nedtonade trummor. Gitarrerna ligger lite vid sidan av, i vissa låtar är dem ledinstrumentet medan andra låtar hjälper de till i rytmsektionen. I vilket fall som helst har de ett väldigt elektroniskt ljud på sig, de låter inte alls särskilt folkliga av sig utan riktigt heavy metal. Men hur dumt än detta låter så är det bra, riktigt glatt men ändå hårt och samtidigt som det är folkmusik i fingerspetsarna är handen ändå en skoningslös dödsmaskin som kan krossa sten med bara nävarna. Jonne Järvelä som står för sången har en röst som bara skriker finsk urskog, som ett gammalt skogstroll som tagit sig upp ur en av de tusen sjöarna. Det är ingen skönsång, men den passar riktigt bra där den är och Jonne blir som en gammal skäggig gubbe som berättar historier för dem unga runt lägerelden.
Musiken har hämtat en hel del inspiration från humppa och polka och liknande finsk nationalmusik. Instrument som lyra och jag tror även vissa flöjtar smyger sig in i den redan helgalna blandningen av instrument och ljudbilden blir just vad bandet försökt göra: finsk folkmusik spelad som hårdrock. Det är medryckande och roligt och skivan är i mina öron alldeles lagom genomarbetad. Det är inget jätteavancerat men alla märkliga instrument i dessa sammanhang ger ändå en känsla av ett gediget arbete. Produktionen är också alldeles lagom, den är inte slarvig och lämnad till sitt öde utan att någon brytt sig och inte heller är den sönderarbetad och klädd i en kostym som om det vore ett miljondollars popalbum. Det är stuns och kraft och glöd i produktionen och ljudet blir skarpt och kniveggsvasst utan att gå till överdrift, vilket enligt mig är precis vad detta album behöver. Jag måste också säga att jag gillar mixningen som i sig sätter riktig färg på skivan, den är alldeles utmärkt! Det är bra att man hör alla dessa folkuinstrument, men också bra att det inte går till överdrift med det utan att det förblir en hårdrocksskiva även med det.
Min personliga åsikt är att denna skiva är riktigt, riktigt bra och riktigt, riktigt rolig att lyssna på. Den är skön och härlig och medryckande, utan att någonstans gå till överdrift. Jag som inte bryr mig om texter och lyrik har absolut inga problem med den finska sången, men jag höjer ändå ett varningens finger för den. Ett andra varningsfinger höjs för att musiken är ganska hård och tung (även här utan att överdriva dock), så den kanske kan vara lite för mycket för dem som avgudar Sven-Ingvars och The Real Band, men vi med lite kött på benen och som gillar att det är lite kraft i maten vi äter har inga problem alls med den.
"Ukon Wacka" är kort och gott en skiva som skänkt mig mycket glädje redan och jag ser ingen anledning till att inte den ska göra detsamma till dig! Det är skönt att höra band som verkligen gör sin egen grej. "Ukon Wacka" är Korpiklaani så som vi lärt känna dem, och det låter lika bra nu som det alltid gjort.
HHHHHHH
