Johan Kihlberg’s Impera
Age of Discovery

Soloprojekt av Johan Kihlberg, trumslagare i bandet Impera. Han kände för att testa sina vingar och jobba med lite annat folk efter tre album med Impera, därför släpper han nu Age of Discovery under namnet Johan Kihlberg’s Impera. Uppenbarligen önskar han inte distansera sig alltför långt från huvudbandet, och kanske skapar han förvirring kring diskografin för Impera. Onekligen har han hittat en del kompetent folk att jobba med, kanske främst då Lars Chriss som vi känner sedan tidigare från band som Lion’s Share, han spelar gitarr och assisterar med produktionen. Många välkända svenska sångare förekommer också på gästlistan men kanske främst en av mina favoritsångare Michael Sadler som vi känner från Saga – han hörs på spår åtta.

Om ni trodde att det skulle skilja sig nämnvärt från Impera utan Johan Kihlberg’s framför så kan jag snabbt konstatera att så inte är fallet. Det handlar om rock/hårdrock eller AOR av melodiös karaktär, ibland med lite poppigare känsla. Stilistiskt inga konstigheter, ganska klämkäckt bra variation tack vare olika sångare, men varför använda Nils Patrik Johansson? Han sabbar definitivt andra spåret med sina bleka försök att efterapa Dio, jag har aldrig varit fan av Johansson och har alltid tyckt att han är överskattad. Sadler är bra, Edman är bra, de flesta sångare håller faktiskt god kvalité. Också positivt att det hålls kort med speltid under 40 minuter, det är även positivt att det är ganska klämkäckt och lätt att ta till sig.

Lite lagom svenskt kanske man kan påstå, sådär kompromissat för att passa alla och inte skrämma bort någon. Låtmaterialet är bra, tänk om spår två hade haft en bättre sångare för då hade det varit ett suveränt spår, nu är det bara ett trevligt och schysst spår. Åttonde spåret där Sadler står för stämman är nog albumets höjdpunkt även om jag inte riktigt tycker att något av spåren verkligen sticker ut, det känns lite för mycket som ett försiktigt album och varför inte bara fortsätta som Impera? Det är inte direkt som att Kihlberg gör något större avstamp, bandet Impera skulle väl bara kunna använda lite gästsångare så det är väl faktiskt ett album som passar väl in i Imperas diskografi som deras fjärde album. Kanske kommer att ses på det viset i framtiden.

Oomtvistat borde vara att albumet är bra, det är trevligt att lyssna på och det har tilltalande låtar. Så det blir väl en försiktig tumme upp eftersom jag som kritiker inte direkt kan se att det är ett album som kommer att göra något större avtryck. Det är ett snyggt producerat album med ganska snyggt omslag, fans av AOR eller melodiös rock/hårdrock kommer säkerligen uppskatta detta trevliga album, det har jag också gjort. Samtidigt som jag är relativt positiv förväntar jag mig att detta album kommer att vara bortglömt när 2018 ska summeras.

HHHHHHH