Virgil & Steve Howe
Nexus

Det här albumet kan väl på något sätt beskrivas som Virgil Howes eftermäle till världen, han och hans far den välkände Steve Howe spelade in detta album. Virgil hann dock oväntat avlida, endast 41 år gammal, innan albumet fick se dagens ljus. Vi på Hallowed känner givetvis stort deltagande med familjen och det är förstås extremt tråkigt när någon måste lämna jordelivet före sin tid. Det förhindrar dock inte att vi skriver några rader om far och son Howes album Nexus som råkar vara ett helt instrumentalt album där Steve lagt gitarr till Virgils kompositioner som sedan fått ytterligare liv när Virgil adderat fler element till låtarna.

Det handlar om instrumental rockmusik som spänner över ett ganska brett spektrum, ibland med driv, ibland nästan filmiskt eller drömskt, ibland storslaget, det kan bli lite jazzigt och så vidare. Det är ett album som bjuder på ganska mycket samtidigt som det känns lite minimalistiskt och väl genomarbetat. Att både Steve och Virgil är kompetenta musiker hörs tydligt, kompositionerna är intressanta och välgjorda och allt är riktigt snyggt producerat med en övertygande ljudbild. De håller dessutom allt kort och koncist med en speltid om 40 minuter fördelade på elva spår.

Bra, är ett bra ord för att sammanfatta detta album och jag gillar det framförallt när det blir lite svävande och drömskt. Även om det nog hade behövts lite mer driv, och lite mer energi eftersom albumet, trots snygga kompositioner tenderar till att kännas en aning statiskt. Leaving Aurura är ett bra exempel, den börjar fantastiskt snyggt men kommer inte riktigt någonstans, det finns en fantastisk melodi som aldrig förmår väcka låten till liv. Och det finns fler låtar som känns lite innehållslösa åtminstone delvis, när man börjar se lite mer av vad som finns under ytan lägger sig lite av hänförelsen som drabbar än när man spelar albumet för första gången. Dock ska det tilläggas att jag tycker att det är ett riktigt trevligt album, i sina bästa stunder alldeles fantastiskt med snygga pianostycken som broderats ut till grymma låtar, Hidden Planet är till exempel väldigt spännande, och Nick’s Star tycker jag om.

Virgil lämnar ett fint eftermäle, ett album jag tror att den som gillar instrumental musik kommer att dras till. Det är imponerande ljudlandskap och snygga melodier, det är ett schysst album men som många andra instrumentala album saknas lite dynamik och lite driv och jag fastnar aldrig helt för Virgils kompositioner även om de håller en god standard och det känns som att det finns potential för mer än vad vi får. Detta album som soundtrack till ett visuellt spännande rymdäventyr hade varit helt fantastiskt, jag kan nästan se det när jag sluter ögonen. Men bara nästan.

HHHHHHH