Five Finger Death Punch
And Justice for None

Det som mest fascinerar mig med bandet Five Finger Death Punch är nog namnet, hur ser en femfingrad dödsbox ut? Det är ju svårt med en hand om man inte åsyftar ett knytnävsslag men då skulle det var väl vara One Fist Death Punch kan man tycka. Så är det fyra fingra från ena handen, eller kanske tre, eller är det två boxar med tre fingrar i den ena och två i den andra? Det är faktiskt frågor som intresserar mig mer än det nya albumet från bandet med dödsboxnamnet. Det är ett amerikanskt band som härstammar från Las Vegas, världens kanske osmakligaste stad. Det här är bandets sjunde album och det utlovar ingen rättvisa, det kommer i en standardutgåva och en specialutgåva med fulare omslag och tre bonusspår.

Öppnas med Fake som är en ösig stereotypt lite töntig låt kan jag tycka, annars handlar det väl stilistiskt om amerikansk heavy metal – ofta klämkäck och väldigt kommersiellt inriktad sådan. Lite inslag av nu-metal och sådan kan man också höra, bra produktion och generellt tycker jag att sångaren är bra även om hans känns lite ojämn sett över hela albumet. Inget nytänkande kan jag höra utan den som hört genren och bandet tidigare kommer känna igen sig mycket väl. De kör på med välbeprövade knep och bjuder inte på någon kreativt intressant skapelse, tretton spår på den vanliga versionen och dem plus tre extra på den fulare specialutgåvan – det är alldeles för mycket, tio spår hade räckt mer än väl.

Definitivt ett album man kan lyssna på men knappast speciellt minnesvärt. Generellt hyfsade låtar, andra spåret Top of the World är en skönt medryckande dänga och avslutningen är bra kan vi väl också konstatera. Så det är ett helt okej album men det finns absolut ingen som helst anledning att köpa specialutgåvan, den lär ju inte vara limiterad nog för att ge något och den har tre onödiga extraspår samt fulare omslag än den normala utgåvan. Men jag är förstås ingen fan av bandet och sådana slår säkert till och vill ha även skräp, nu är väl förstås inte detta skräp utan ett helt ganska bra album som dock aldrig riktigt lyfter. Och det är absolut inte ett minnesvärt album, refrängen till andra spåret Top of the World är det enda jag minns när jag inte spelar albumet som jag låtit snurra omkring ett dussin gånger nu.

Slutsatsen får bli att populära Femfingersboxarna säkert kommer att fortsätta tilltala sina fans, kanske till och med vinna ett par nya. Det känns dock som ett ganska försiktigt, idéfattigt och rutinmässigt album – inte speciellt spännande eller minnesvärt.

HHHHHHH