Ace Frehley
Spaceman

Rymdman Frehley är tillbaka med ett nytt soloalster, mannen som kanske är mest känd för sin roll i bandet Kiss som han var med och grundade för länge sedan. Man har kol-14-daterat Kissdebuten till någonstans före nutid enligt metodens begränsningar, vilket betyder att Frehley har varit med länge. Han är faktiskt uråldrig. Men det var ett tag sedan han var medlem i Kiss, det var senast 2002 han var med där och han har enligt pressmaterialet också haft den mest framgångsrika solokarriären av Kissmedlemmarna. Personligen har jag aldrig haft någon större koll på Kiss eller deras medlemmar så det kan säkert vara sanning, men jag vet att skivomslaget känns ganska tråkigt och det är dessutom ganska talande för hur albumet låter.

Det är väl ungefär som något Kiss hade kunnat skapa, typisk gammeldags bluesig hårdrock med lite energi och så vidare. En del snygga gitarrinslag, hyfsade solon för vad det är och hyfsad produktion. Men det är ett album med låtar vi hört förr, musik som saknar fantasi och fräscha idéer – det känns som något uppgrävt ur någon papperskorg från hans tid i Kiss, åtminstone ur det kreativa perspektivet. Vi får ungefär de låtar man kan förvänta sig och en speltid som ryms på en vinylskiva, hade det inte varit för att det stod ett releasedatum i år i pressmaterialet hade jag nog försökt kol-14-datera detta album också.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad av vad Frehley har att erbjuda, hans musik är sömnig och fantasilös och det är inte speciellt ofta jag lyssnar på detta album och känner mig imponerad. Det är faktiskt aldrig. Det är väl okej musik, man kan lyssna på den utan att kasta upp en krevad av spyor men det kanske är det mest positiva jag har att säga om det för att det inte är ett album man vill lyssna på. Det är svårt att skriva så värst mycket innehåll om ett så innehållslöst album – och Frehley är inte heller någon vidare sångare så han bär inte direkt låtarna med sin stämma och det känns för det mesta väldigt intetsägande.

Så slutsatsen blir att Spaceman är betydligt tråkigare än titeln borde indikera, rymdmän och så vidare borde vara betydligt mer spännande än detta album. Den starke skulle slänga upp albumet i omloppsbana och sedan avnjuta hur det förbränns på väg in i atmosfären medan jag strimlar den i dokumentförstöraren – slutsatsen är att det är skönt att slippa höra Spaceman igen.

HHHHHHH