Vicinity
Recurrence

Klart att det är ett norskt band som kallar sig Vicinity, ungefär som japaner använder Verso som typbeteckning för bilar – tokigt namn helt enkelt. Det är dessutom ett progressivt band, som i och med detta album släpper sitt andra alster som det kallar Recurrence, så ni ser hur finurligheterna avlöser varandra när det handlar om detta band. För att inte tala om prog-klichéerna med ett långt farväl som har en speltid nära 22 minuter, men hälften av spåren är över tio minuter och fem av de sex spåren tar över åtta minuter att spela sig igenom. Det är ett album med sex spår och 67 minuters speltid – det är att ta ifrån tårna kan man säga.

De tar däremot inte i från tårna när det handlar om att skapa kraftfull musik, det är istället ganska melodiöst, progressiv musik, lite i stil med band som Circus Maximus. Inte så varierat och komplicerat som man skulle kunna ana att progressiv musik borde vara. Produktionen och sångaren känns faktiskt också ganska ordinära för genren, jag tycker inte att de övertygar sådär våldsamt mycket när det handlar om ljudbilden. Jag tycker inte heller att de överraskar särskilt mycket eller att de känns speciellt framåtsträvande eller progressiva, snarare gör de musik enligt en statisk bild ur en kliché som många anser vara progressiv.

Det är ett rätt schysst album annars, låtarna är rätt schyssta och bandet trampar på i invanda spår och gör det på ett bra sätt. För mig behövs det dock mer för att jag verkligen ska lyssna, jag finner ofta att jag bara är perifert intresserad av vad jag hör och aldrig lyssnar jag speciellt intensivt på vad jag hör. Det fungerar bra i bakgrunden men jag tycker aldrig att detta album riktigt griper tag i mig och som relativt intresserad av progressiv musik finner jag inget större värde i detta album. Det är schysst och går definitivt att lyssna på, solitt men lite intetsägande kan man nog beskriva det som.

Väldigt få band lyckas med konststycket att skapa en riktigt bra låt på över tio minuter och ännu färre lyckas göra en på över 20 minuter, Vicinitys lyckas inte riktigt med dessa konststycken och albumets klart vassaste spår är de kortaste och där det kortaste (Extinction) också är det bästa. Kanske borde de fokusera på att göra bättre, kortare låtar och inte snubbla iväg i meningslösa långkörare. Jag tycker att Vicinitys upprepning känns som ett solitt hopknåpat album som inte direkt gör något större avtryck.

HHHHHHH