Secret Sphere
The Nature of Time

Hemlig sfär har tagit sig an tidens natur på sitt åttonde album, och tidens tand tycks inte ha tärt nämnvärt på dem nu när de firar tjugo år. Deras musik är melodiös metal med bra produktion och riktigt vass sångare. Hyfsat modernt och så utan att för den skull avvika från den väg bandet redan slagit in på, inte speciellt fantasifullt och inte speciellt överraskande. Det låter italienskt och det låter sådär löjligt medryckande och underhållande som bara italiensk metal kan låta.

Secret Spheres nya album fortsätter på samma inslagna väg som tidigare, inga riktigt nya och fräscha idéer. Istället bygger de vidare på beprövade koncept, de tar vägar som andra band redan tagit tidigare och det känns inte riktigt som att de vågar något. I en kommentar till ett youtube-klipp för en av deras låtar beskrev någon dem som en korsning mellan Styx och Dream Theater, en beskrivning jag inte direkt kan skriva under på. Men visst kan man få intrycket att dessa band inspirerat Secret Sphere men italienarna har inte i närheten av samma kreativa ådra som dessa band har visat upp under sin karriär.

Visst är det bra musik vi får när vi lyssnar på detta album, låtarna är medryckande och albumet visar upp en riktigt snygg ljudbild. Dessutom är sångaren väldigt stark och detta sammantaget gör The Nature of Time till ett album som är lätt att ta till sig och lätt att tycka om. Jag tror att många kommer att finna detta album väldigt underhållande, dock är det väl tveksamt om någon kommer att anse att det är tidlös klassiker. Det sticker inte ut tillräckligt mycket för att göra något större avtryck i musikhistorien.

Kanske inte det mest spännande albumet jag hört, det är bra och underhållande men jag skulle inte beskriva det som alldeles fantastiskt. Sångare Luppi är ganska fantastisk och ljudbilden imponerar, det är bara det att låtmaterialet inte är av samma kaliber som det. Ett album värt att kolla upp för den som uppskattar den italienska och den melodiösa metallen.

HHHHHHH