Prong
Zero Days

Noll dagar för amerikanska bandet Prong, ett band med en ganska lång historia som faktiskt sträcker sig hela vägen tillbaka till åttiotalet. Och på senare år ett ganska flitigt band med ett album släppt per år sedan 2014. Detta album kallas Zero Days och det är bandets tolfte och det är ett monster album utan utfyllnad eller oengagerade ögonblick, åtminstone om jag ska tro vad som står i pressmaterialet som medföljde denna lilla skiva. Omslaget är väl inte alltför spännande men man ska ju inte döma efter omslaget, så vad kan vi då skriva om Prongs nya album?

Att det handlar om lite hardcore-/metal-mix i stil med band som exempelvis Pantera eller Machine Head. Ganska bra driv och energi men också med stort utrymme för melodier och klämkäcka refränger och liknande. Ingen direkt makalös sångare men han kan väl ändå beskrivas som ganska hyfsad och han passar väldigt bra för den musik Prong har att erbjuda. Albumet har hyfsad variation och de tretton låtarna tar strax över trekvart att spela sig igenom.

Vi bjuds aldrig på några direkta överraskningar och kanske inte på några fantastiska toppar med ofantlig hitpotential men visst finns det sådan i några av låtarna och man kan nog ändå konstatera att albumet kan beskrivas som underhållande. Det känns också ganska kommersiellt och lättillgängligt, inte ett album som skrämmer bort fans utan jag tror att många kommer att gilla det och kanske ännu fler kommer att se det som ett ganska medelmåttigt album. Lätt att lyssna på, lätt att tycka om och sedan att glömma bort. Prong har helt enkelt gjort ett bra modernt popalbum, ett monsteralbum kan det knappast beskrivas som och nog tycker jag ändå att det är ett album med en del utfyllnad.

Divide and Conquer är albumets höjdpunkt, och det är definitivt en riktigt tilltalande höjdpunkt. Dock blir albumet som helhet ganska blekt, bra men inte överdrivet fängslande, lacklustre är ett ord som skulle kunna användas för delar av detta album – om man talar engelska. Zero Days kommer nog få noll ytterligare snurrar i min musikspelare även om jag kanske snurrar Divide and Conquer någon ytterligare gång innan jag lägger det till handlingarna. Prong har helt enkelt satt samman ett ganska typiskt modernt album, det är bra men kanske inte så värst minnesvärt.

HHHHHHH