Nicumo
Storms Arise

Stormar uppstår för det finska melankoliska bandet Nicumo och deras andra album, ett album som ser lite spännande ut. Och jag tycker faktiskt att omslaget väl visar vad det handlar om, lågmält och atmosfäriskt – ungefär som det ser ut. Det är ett album som enligt en del av presstexten är ett tidlöst mästerverk, det är aldrig små ord att ta när man promotar ett album. Men är det ett verkligt tidlöst mästerverk, eller kanske ett mästervärk? Man får åtminstone inte huvudvärk och det är ju alltid en positiv aspekt när man lyssnar på ett album.

Det är snyggt producerat och sångaren är bra, men mästerverk är definitivt att ta i. Hyfsat varierat och lite klassiskt finskt skulle jag vilja påstå, andan från många finska band kan höras i Nicumos ljudlandskap. Men jag skulle inte vilja påstå att det är det ett ganska ordinärt album i stort, lite inslag av dödsmetall men kanske mest gotiskt och melodiöst med en känsla av melankoli. Avslutningen är riktigt bra men albumet fram till dess känns lite väl långt, nästan en timmes speltid blir lite för mycket för mig.

Det väcks inga stormar i mitt inre när jag lyssnar på Nicumo, men tack och lov väcks inga känslor av hopplöshet heller. Jag gillar den melankoliska ådran som drar genom albumet men den kan också vara skälet till albumets svaghet, det ges en liten känsla av långdragenhet. Jag tror att bandet skulle ha gynnats av att göra ett kortare album och ha lite mer dynamik i låtmaterialet, sångaren och atmosfären är albumet styrka och sista spåret är det jag tycker bäst om.

Storms Arise är nog inte ett album som kommer att gå till musikhistorien som något spektakulärt. Det är ett solitt och ett bra album med solitt låtmaterial, skön atmosfär och riktigt bra sångare. Den som gillar den finska melankolin kan mycket väl tänkas uppskatta vad Nicumo har att erbjuda men på det stora hela tror jag att Storms Arise är ett bra album dömt att falla i glömska.

HHHHHHH