Midnight Rider
Manifestation

Midnight Rider sägs vara ett kultband som släppte sin självbetitlade EP 2008 och nu ett antal år senare släpper de sitt första album som kallas Manifest. Ett album som kanske manifesterar bandets fascination för sjuttiotalets versioner av Black Sabbath och Judas Priest, åtminstone är det sådant jag kommer att tänka på när jag lyssnar på albumet. Det handlar om ett band som började som något så ovanligt som ett band med tyska och japanska medlemmar men sedan 2015 har de varit ett helt tyskt band. Om man tittar på omslaget så blir inspirationen från sjuttiotalet ganska påtaglig och när man lyssnar blir den än mer påtaglig.

Originalitet är väl knappast ett ord jag kommer att tänka på när jag lyssnar på Midnight Rider, det låter som klassisk hårdrock från sjuttiotalet men kanske med lite mer modern prägel. Samtidigt känns det lite underground, lite som något från en svunnen tid inte riktigt uppdaterat till en modern tid. Hyfsad sångare som påminner en del om Ozzy i dennes glansdagar och tio spår som inte bjuder på några större överraskningar, eller någon våldsam variation men speltiden är någotsånär sansad vilket gör att man klarar av både bristen på originalitet och variation ganska bra.

För den som anser att det är ett problem att inte alla längre låter som på sjuttiotalet är detta ett album som bör kollas upp. Det är ett helt okej album men inte direkt ett som får mig att känna speciellt mycket alls egentligen. Ganska fantasilöst och tråkigt egentligen och det finns inga låtar som sticker ut nämnvärt och inget som tilltalar något särskilt. Jag känner att jag har svårt att hålla intresset uppe när jag lyssnar, det känns som något jag hört förr och jag var inte speciellt imponerad då heller. Visst kan jag tänka mig att det finns dem som uppskattar Midnight Rider och deras gammelmodiga musik men det är inget som imponerar på mig.

Det är inte direkt ett album som manifesterar kreativitet eller musikalisk kvalité, det är helt okej att lyssna på men det imponerar inte på mig. Det känns som att det saknas något, som att jag hört det gjort bättre förr och när jag nu avslutar arbetet med det känns det som att jag lämnar ett album som inte gör något större avtryck i musikhistorien.

HHHHHHH