Lonewolf
Raised on Metal

Ensamvargar i kvartett från franska Grenoble har fått sin uppfostran med metal, eller något i den stilen. Kanske är de alla svärdsmidare som sadlat om till musiker, kanske är det bara bandet som bevisar tesen att det inte fungerar att göra musik som alla andra om man vill märkas. Lonewolf har nämligen släppt en hel dusk med album hittills och det under tiden jag ritat bokstäver om tungmetall, trots det har de aldrig recenserats av mig och jag kan inte ens påminna mig om att jag känt till deras existens innan jag tog mig an detta album som råkar vara deras nionde studioalbum sedan 2002. Åtminstone en av föregångarna är dessutom släppt på bolag vi samarbetar med så vi har fått förra årets album till exempel men det kan inte ha gjort det minsta avtryck på oss eftersom det avfärdats utan att skrivas om.

Det handlar om gammeldags heavy metal, känns som något av den tyska skolan i stil med band som Wizard, kanske Running Wild, Paragon och en hel uppsjö av andra band med pondus och kraft. För genren ganska typisk produktion, sångare och låturval och det är svårt att peka på var Lonewolf särskiljer sig från andra band i genren, vad jag kan höra gör de ingenting som står ut och med tanke på att kvalitetsbanden i denna genre gärna blandar kvalité med mediokra insatser är det föga förvånande att Lonewolf bjuder oss på ett väldigt anonymt album. Ett album som är svårt att fokusera på speciellt länge och som känns för långt trots bara 37 minuters speltid utan bonusspår som man får på digipak och LP, då är den 46 minuter vilket känns som en evighet.

Jag tycker inte att det är ett dåligt album, låtarna fungerar ganska okej och om man gillar den här genren kommer man säkert uppskatta detta också. Men det är svårt att se att någon kommer att lyfta det speciellt högt i jämförelse med annat som gjorts i denna genre när så många andra band redan gjort samma sak betydligt bättre än Lonewolf lyckas göra det. Det hade behövts en signifikant kvalitetsökning men också några låtar som sticker ut från mängden för att ge detta album möjligheten att sticka ut och noteras, och med tanke på bandets långa historia har jag svårt att se något sådant ske i framtiden. Raised on Metal är ett okej album men ett man glömmer lika snabbt som det tar att starta det.

Kanske ett passande namn på bandet trots allt, för om man ska tala om hur stor publik de kan ha är de väl i det närmaste ensamvargar. Raised on Metal blir ännu ett av de här albumen man hör och sedan glömmer, som jag inte kommer att spara i min musikspelare och som jag väl inte heller direkt kan rekommendera då det känns alldeles för anonymt för att göra något avtryck.

HHHHHHH