HoneyBombs
Wet Girls and Other Funny Tales

På något sätt är det inte speciellt svårt att ana att bandet HoneyBombs som nyligen släppte detta debutalbum är ett italienskt band, det räcker att se omslaget och läsa titlarna så kan man tänka sig det. Och om inte titlar och omslag är nog kan du ju alltid kolla in bandmedlemmarnas alias så blir det än mer övertygande om att bandet härstammar från Italien, Rom för att vara exakt. Kvintetten tog sin början 2012 och sedan dröjde det tills de 2017 fick ut sin debut som de kallar Wet Girls and Other Funny Tales, ett album som för övrigt börjar med ett löfte om radikalt skit – ett löfte som jag inte tycker infrias.

Det handlar om sleaze, klassisk hårdrock med fart och klämmiga refränger. Inga konstigheter eller radikalt skit, de följer formatet enligt riktlinjerna och vi får ett album man ganska mycket kan förvänta sig. Det bjuds inte på några överraskningar, mest lite småpubertala försök till glimten i ögat som ibland lyckas hyfsat och ibland inte lyckas alls. Däremot lyckas de bra med produktionen, ljudbilden är solid, modern och snygg – tilltalande skulle man nog kunna påstå, sången är också väl anpassad till det musikaliska och det är svårt att vara alltför kritiska till bandets musikaliska kompetens. Det är i så fall den kreativa aspekten som lämnar en del att önska.

Jag tycker att det är ett medryckande och hyfsat bra album, låtarna är lätta att ta till sig och att tycka om. Det är dock egentligen inget direkt speciellt album, vi har hört allt de har att erbjuda förr och det är inte direkt så att de återuppfinner genren eller glänser i någon aspekt. Det är ett solitt och bra sleaze-album helt enkelt, inga konstigheter bra enkel och tilltalande hårdrock. Hårdrock som definitivt får ett plus för energin och drivet i låtarna men någon djupare analys ska man definitivt inte försöka sig på för jag kan inte påstå att det är ett album som bjuder på något vi inte hört förr eller på något som står ut över allt annat i denna genre.

Ett bra gjort album, en bra debut, en medryckande skiva som definitivt kan beskrivas som värd att titta närmare på för den som uppskattar den gren av hårdrocken som kallas sleaze. Kanske ingenting överdrivet speciellt, de saknar exempelvis en riktigt vass hitlåt, men det kan definitivt vara ett skönt album att spela i bakgrunden medan du gör något tråkigt men kanske inte ett man tar med sig under den fortsatta livsresan. Schysst men kanske inte så roliga historier som titeln påstår.

HHHHHHH