Heat
Night Trouble

Retro och nostalgi tycks vara grepp musiker alltid vill använda sig av, för tyska bandet Heat handlar det om sjuttiotalsnostalgi för den som gillar band som Thin Lizzy, UFO, Scorpions, Led Zeppelin med fler. Med autentisk sjuttiotalsproduktion, sångare som gripen från den eran och ett klassiskt sjuttiotalslikt ljudlandskap skapar de musik som skulle kunnat vara hämtat från sjuttiotalet lika mycket som trettonde oktober 2017. Jag ser i sak inget ont i att minnas svunna tider, jag lyssnar själv ibland på gamla alster av diverse bra band från förr, ser gamla filmer och så vidare – dock tycker jag att nyproducerande av gammalt material känns lite kontraproduktivt och inte så värst kreativt eller progressivt. Varför vill man göra musik som redan haft sin tid? Det erbjuder ju ingenting till musikvärlden, det är som att skriva Da Vincikoden igen och släppa den under ett nytt namn – det åstadkommer inget annat än slöseri med tid.

Night Trouble passeras med en gäspning och tack och lov tar den slut relativt fort så att känslan av bortkastad tid på ytterligare ett likadant album känns mindre. Nu ska vi förstås inte ta fram den stora sågen och skapa ett blodbad i garaget, så illa är det inte, långt ifrån. Det är ett hyfsat album, som dock låter lyft från en svunnen tid, som en remaster från något av de liknande banden, 70s forgotten hits eller något sådant. Det är ett album som saknar det som alla de bästa albumen har att erbjuda, något viktigare än bara vass musik – en känsla av att man lyssnar på något nytt och fräscht, första gången man hör ett av de fantastiska banden får man en wow-känsla medan Heat snarare ger känslan av ”det här igen!” Inte speciellt kul helt enkelt.

Sjuttiotalsnostalgiker kommer dock gnugga händerna och spela på hög volym, det är till dem och enbart till dem detta album vänder sig. Så om du är en gammal stofil som lever under villfarelsen om att det var bättre för kan du säkerligen tycka att Night Trouble är ett fint och trevligt album. Personer som hellre lever i nuet och kan se världen för vad den är inser snart att detta är ett ganska bortkastat album som försöker vara något det inte är, det må låta bättre än mycket som släpptes då men det bästa som släpptes då hade något som detta album aldrig kommer att kunna replikera. Man kan aldrig bli fantastisk genom att skapa covers – oavsett om det är direkta covers eller covers med omskriven lyrik och marginellt förändrade låtar som fortfarande enkelt kan spåras till orginallåten.

Det blir inga trubbel om natten för min del, Heat hamnar tyvärr i papperskorgen då det inte lyckas skapa något som direkt fängslar eller tilltalar. Hyfsad sjuttiotalsnostalgi är det alla gånger, men vad fan var bättre på sjuttiotalet? Inte musiken i alla fall…

HHHHHHH