Evereal
s/t

Kanadensiska bandet Evereal bjuder oss på sitt självbetitlade debutalbum, ett eftertänksamt album kan man kanske tänka sig. Det är ett skelett försjunket i tankar på framsidan och på baksidan en låtlista till största delen bestående av låttitlar i ett ord. Första spåret kallas Psycho bara för att nämna något av de nio spåren som utgör detta kanadensiska debutalbum. Ett ganska spännande album tycker jag, även om det inte sticker ut nämnvärt.

Det handlar om en kvintett som frontas av en kvinna, och de spelar melodiös symfonisk metall med snygg produktion. Hygglig variation över nio spår och 42 minuter, man kan ju åtminstone påstå att de håller det sansat när det gäller hur många låtar de valt att ta med. Tempot är inte så högt, sångerskan är däremot bra men håller mest till i den del av röstregistret som är mest bekväm så det är ingen utmanande kreation i den bemärkelsen. Det är inte heller en musikalisk kreation som bjuder på några direkt överraskande ögonblick, det är ungefär vad man kan förvänta sig från det att man hör det första spåret.

Jag tycker att det är ett bra album, låtarna är intressanta och överlag av hög klass. Jag hade dock velat ha mer tempo, mer energi. Deras album har egentligen ingenting som får det att sticka ut i jämförelse med annat, det finns ingen direkt hitlåt eller något som verkligen fängslar mig som lyssnare. Att det är bra råder det ingen tvekan om men det är inte tillräckligt bra för att göra något större avtryck i musikhistorien.

Evereal bjuder på ett schysst debutalbum, med bra låtar och kompetent produktion. Men även om det fungerar och är en bra debut så är det inte direkt ett speciellt minnesvärt album. Det är ett album som är underhållande att lyssna på, kanske till och med något spännande, men inget som kommer att komma i åtanke när 2017 ska summeras.

HHHHHHH