Eva Can't
Gravatum

Album nummer fyra från italienska bandet Eva Can’t är en dramatisk historia, stilen beskrivs som ”dramatic metal” i pressutskicket. Jag tror faktiskt att det kan vara första gången jag läser den genrebeskrivningen men så är ju italienarna välkända för att hitta på genrer lite nu och då, vem kan glömma ”epic symphonic hollywood metal” som Rhapsody kallades en gång i tiden? Nu är det väl ”film score metal” eller något annat lustigt. Men vad är då dramatic metal? Och vilka är Eva Can’t? Evan Can’t är ett band som växt fram ur Bolognas underjordiska metalvärld, precis som band som In Tormenta Quiete, Malnatt och så vidare, och eftersom de tycks kombinera teatraiska miljöer med tunga riff och progressiva inslag i sin musik måste det vara dramatic metal.

Man får känslan av att man lyssnar på ett musikaliskt drama, ett drama som framförs på italienska – det kanske snyggaste språket man kan tala. Språkvalet ger definitivt bandet en särställning och musiken en känsla av dramatik – mi piace. Det är hygglig variation genom albumets låtar men det finns ett par (speciellt den första och den sista) av dem som blir lite väl långa och albumet i sig med över en timmes speltid känns också i längsta laget även om det är välgjort och dramatiskt – och på italienska. Produktionen är bra, sånginsatsen är också varierad och snygg även om man kunde vara utan en del vrålsångssekvenser som inte gör speciellt mycket positivt för helheten.

En lite egen nisch har de nog hittat, deras musik känns relativt fräsch och relativt spännande även om jag tycker att de kunde ha lite mer fart ibland, tempot är lågt överlag och det tenderar till att få albumet att kännas lite långt. Dramatiken är det dock inget fel på och den lockar en definitivt att lyssna, och det är ett album som ger mig många blandade intryck över den långa speltiden. Dock kanske aldrig det där intrycket av att det är meraviglioso som de skulle ha sagt på italienska, men ej heller känslan av att det skulle vara dåligt – händelsefattigt till och från men aldrig dåligt. På det hela taget är det ett bra album och ett som man bör titta närmare på om man gillar den mer atmosfäriska och progressiva formen av den extremare metallen.

Eva Can’t gör mycket rätt när det gäller detta album, de vågar gå sin väg och vågar hitta sina egna lösningar och de gör det för det mesta bra. Vad jag saknar är dock det där lilla extra, det där fängslande som tar ett album till den där högre nivån. Kanske har jag missat något i översättningen men jag tror inte det, Gravatum är ett album med många förtjänster och det kan vara väl värt att titta närmare på för den som inte vill ha samma skit som släpps i parti och minut. Un bel viaggio musicale som man kan säga på deras eget språk.

HHHHHHH