Malnàtt
Principia Discordia

Malnatt, det låter det, som en natt där insekterna svärmar fritt i mörkret. Där svärmare och malar har fritt spelrum men på italienska betyder det tydligen smutsig på dialekt som talas i Bologna, vilket förstås betyder att bandet härstammar från den trakten i Italien. De sägs vara det första och enda bandet som använder sig av dragspel i sin genre, kanske inte helt korrekt och inte att de var före andra heller för vad jag minns dök Finntroll upp före 1999 som är det år Malnàtt bildades, deras första album kom sedan 2002. Detta är deras femte album och det sägs vara ett steg från den mer folkmetalliska inriktning de hade tidigare mot något mer extremt och eget, de ska ha humor i sin lyrik som sjungs på italienska så det kan jag vare sig bekräfta eller avfärda men att de skulle ha en totalt okonventionell infallsvinkel känns ytterst tveksamt måste jag säga.

Musikaliskt känns det som att bandet har en tydlig musikalisk målbild av att skapa ett kompetent musikaliskt verk, det är ytterst bra producerat med en ljudbild som imponerar vilket är det positiva. Lyriken på italienska är inget större problem då man ändå inte kan uttyda ord i vrålandet känns språket ändå ganska obetydligt i sammanhanget. Låtstrukturerna och stilistiken känns igen från många andra band i genren, svartmetall är ganska svår att variera men visst finns det där ett och annat särdrag även om det i det stora hela känns som svartmetall i allmänhet brukar kännas. Så föreställ dig riktigt noggrant producerad ganska melodiös svartmetall och du föreställer dig Malnàtt, men tänk då på att de frambringar lyriken på italienska så att du verkligen träffar rätt. När vi ändå är inne på att beskriva albumet på ett begripligt sätt kanske jag också bör tillägga att albumets speltid är strax över femtio minuter uppdelat på elva spår.

Det är väl okej såtillvida att det låter fräscht och väl producerat och att det inte är omedelbart avtändande som annars mången svartmetall kan vara. Men därifrån till att vara bra är en helt annan sak och till nivån bra räcker inte låtmaterialet på detta album för att alla elva spåren på detta album är ganska händelsefattiga och framförallt är de inte det minsta minnesvärda vilket gör att det är ett album som går in genom ett öra och sedan ut genom det andra örat. Okej, men inte mer skulle jag vilja beskriva det som sett till kvalité. Givetvis ska du som gillar svartmetall av det mer melodiösa slaget kanske ändå ta och titta lite närmare för det är trots allt till dig det främst riktar sig men för min del känns det bara som mer av vad som redan finns och för tradigt och ospännande för att utmärka sig bland detta. Att låtarna sedan är en axelryckning kvalitetsmässigt gör ju inte saken bättre, det är dock ett av de bättre producerade svartmetallalbumen jag hört.

Så därför kan vi konstatera: att Hallowed börjar 2013 med ett album från 2012, och att vi börjar 2013 med ett mindre lyckat album från 2012. Malnàtt kanske tilltalar fans av melodiös svartmetall men knappast någon annan.

HHHHHHH