Da Vinci
Ambition Rocks

I dag har lotten fallit på ett gäng norska farbröder som kallar sitt band Da Vinci, ett band som såg sin början i mitten på åttiotalet. De släppte två framgångsrika album med en del hits och så vidare och de turnerade konstant mellan 86 och 92 för att sedan avsluta allt 1993. Nu en herrans massa år senare är de tillbaka, inte hela bandet men delar av det och deras själ förstås. Och de är tillbaka med ett nytt album, ett album som de kallar Ambition Rocks och frågan är hur mycket ambition de har att erbjuda och i vilken form den ambitionen visar sig.

Efter många genomspelningar kan jag väl konstatera att ambitionen att skapa något vi inte hört tidigare inte finns, att ambitionen att återväcka vad de gjorde i det förflutna är stor. Det låter som klassisk melodiös hårdrock från tidigt nittiotal, sent åttiotal – det låter lite gammalt tycker jag och produktionen hade definitivt kunnat vara fräschare, lite mer samtida skulle man väl kunna påstå utan att överdriva. Låtmaterialet är väl ungefär detsamma som man brukar få ur denna genre, det är standard AOR-rock som det stod i en av kommentarerna till videoklippet I’ve Come All This Way på youtube – ibland kan man läsa sanningar även på internetmedier. Det handlar om ganska standardiserad AOR, Da Vinci kan knappast påstås vara lika nytänkande som konstnären med samma namn och ärligt talat tycker jag att deras namn känns ganska felaktigt i förhållande till deras konstnärskap.

De må vara standardiserad fantasilös AOR-rock men det är också ett album man svårligen kan ogilla. Låtarna håller hög kvalité rakt igenom och det är ett album som är lätt att tycka om, spontant kanske man till och med skulle vilja ge det ett högre betyg men vid närmare analys är det svårt. Det är inte ett tillräckligt minnesvärt album och jag har svårt att se att det kommer att lämna något bestående avtryck hos någon, för min del kommer det snart vara ännu ett bortglömt och välgjort AOR album som låter för mycket som allt annat för att verkligen sticka ut. Det är ett av de där albumen som är för bra för att vara dåligt och för dåligt för att vara riktigt bra. Det blir helt enkelt en godkännande nick för Da Vinci och deras comeback, om man inte betänker att det kan finnas fans som väntat över tjugo år på den för då kan man nog se den som ganska svag.

Da Vinci gör ett album för massan, likt en präst som predikar för de redan frälsta. De som uppskattar den här typen av musik kommer att uppskatta detta, ingen kommer att ogilla det, men ingen kommer heller att minnas det om några månader. Det är ett bra men lite för fantasilöst för att göra något större avtryck. Ett välgjort hantverk men knappast något konstverk från Da Vinci, synd att inte konstnärlig ambition rockar.

HHHHHHH