Bent Knee
Land Animal

Landdjur från Böjt Knä är fjärde albumet från Bostonsextetten som kallar sig ett demokratiskt musikaliskt kollektiv, och som gör musik jag borde imponeras av. Det är ett band som egentligen inte kan beskrivas på något annat sätt än att de inte låter som något annat. Deras musik spänner över ett enormt spektrum, pop, rock, jazz, avant-garde, ofta minimaliskt och med oväntade vändningar och stor variation. Sångerskan sjunger också hon på många olika sätt, allt från popmusikaliskt till mer rockigt och med känslosam inlevelse och så vidare. Givetvis är detta en stor förenkling av bandets musik som innehåller mycket mer än vad som ryms att skriva i en normal recensionstext så vi lämnar det vid att det låter som allt möjligt, minimaliskt avant-gardism kan vi väl påstå att det handlar om.

Land Animal är ett välproducerat album som bjuder på många oväntade inslag, ett album som kräver sin tid av lyssnaren – man kan inte direkt spela igenom det en gång och skapa sig en bra uppfattning om hur bra det är, det kräver att man lyssnar och analyserar. Teatraliskt i sin berättarkonst skulle jag vilja påstå, krävande i sin framtoning och inte bara något man slår på och låter gå i bakgrunden, åtminstone inte om man vill få ut något av det. Det är ett kreativt väldigt beundransvärt album, något man inte kan säga om mycket album som släpps nuförtiden – så det i sig är värt att lyfta fram som något positivt. Det är tio spår på albumet och dessa tar 51 minuter att spela sig igenom, och för att verkligen komma in i det krävs det väl någonstans över 300 minuter.

Det kan vara 300 väl spenderade minuter om man ska tro alla hyllningssånger på nätet, och jag instämmer i hyllandet av deras kreativa och oförutsägbara musik. Dock är det inte ett album som fångar mig, jag lyssnar och hittar ingen riktig väg in i detta album. Det är bra hela tiden men det är inget som drar mig till det, det finns inga superlåtar och inget dramatiskt fängslande. Holy Ghost är det bästa spåret, jag gillar sånginsatsen främst men låten i sig är bra och spännande. Det finns dock flera spår som känns relativt intetsägande, exempelvis avslutande Boxes.

När jag försöker summera allt kan jag bara konstatera att jag borde ha gillat detta album betydligt mer än jag gör, tummen upp för kreativiteten men det saknas något. Något som förklarar alla hyllningssånger jag sett i recensioner runt om på nätet, och jag tror att detta något är riktning, albumet känns osammanhängande och spretigt –kreativ kvalité är en sak men när man sätter samman ett album bör det också ha en riktning och inte bara slänga ihop något som låter kreativt och spännande om det inte har någon direkt riktning.

HHHHHHH