Autograph
Get off Your Ass

Här kommer ännu ett band som hade någon hit på åttiotalet, som släppte tre album och sedan splittrades. Ett album släpptes efter att bandet splittrats ett annat med en återförenad version av bandet där endast dåvarande sångaren var originalmedlem, den uppställningen dog sedan snabbt och nu kommer en ny version med flera originalmusiker men en annan sångare. Allt för att försöka slå mynt av en hitlåt från åttiotalet och det lyckas inget vidare kan jag tycka, visserligen är väl Turn up the Radio en lyckad hit men en sådan gör inget band och inget album, speciellt inte en live-version. Stora ord som att de gjort ett permanent avtryck i musikhistorien och nu återtar sitt arv i rockhistorien känns bara som tomt säljpladder – handen på hjärtat: hade ni ens hört talas om Autograph innan ni läste om detta album?

Glam, sleaze, melodiös hårdrock eller vad du nu vill, de liknande banden ger en bra bild av vad du får höra. Många klämmiga refränger, en för genre typisk sångre med den där typiskt hest glammiga stämman som vi hört så många gånger förr – låtarna också för den delen. Ganska slätstruken produktion dessutom, det skapar ett album som utan väldigt stark marknadsföring kommer att falla i glömska innan 2017 ens tagit slut. Skrev jag förresten att till och med omslaget är ganska intetsägande? Om inte så gjorde jag det nu. Jag kan också konstatera att låtmaterialet inte har speciellt mycket variation att erbjuda lyssnaren, låtarna smälter mest samman till en trögflytande massa av intetsägande musikgäspande – inte ett fantastiskt sätt att spendera sin dag, så kan man väl beskriva ett upprepat lyssnande av detta album.

Låtarna kan låta bra när man lyssnar på dem och visst är inte albumet dålig på något sätt – det är bara det att man glömmer det så snart låten och albumet tystnat. Det är inget album som ger något bestående intryck och man tröttnar snabbt på klichéerna och fantasilösheten som präglar dess innehåll. Jag skulle nog vilja påstå att detta album på något sätt cementerar intrycket av att Autograph passerade sitt bäst före datum ungefär samma dag som de släppte sitt andra album och att detta album i bästa fall är ett desperat försök av ett gäng gamla farbröder att återvinna sin förlorade ungdom.

En stor gäspning är nog det mest träffande sättet att beskriva detta album, det tilltalar inte direkt, det imponerar än mindre och den största utmaningen det erbjuder lyssnaren är om denna klarar av att hålla sig vaken de 43 minuterna albumet pågår. Om de skulle vilja vara relevanta i denna fullständigt irrelevanta återupplivning behöver de släppa åttiotalet, komma in i nutiden och lära sig skapa musik som inte känns som bleka kopior av något som kanske var intressant för trettio år sedan. Det här känns som ett album av trött musik från en kvartett trötta farbröder, inte ett gäng vars autografer jag skulle eftersöka.

HHHHHHH