Yellowcard
s/t

Det var ett tag sedan det släpptes, detta självbetitlade avslutande album för Gulkort från Amerika. Bandet är just nu ute på sin farvälturné och sedan är det slut, något jag tycker känns smart med tanke på att när man inte längre kan förnya sig bör man faktiskt hänga upp instrumenten eller ta en annan musikalisk inriktning. Med tanke på att Yellowcard bjuder på poppig rockmusik och detta är deras tionde album kan jag tänka mig att det är lite svårt att skapa något som känns fräscht och spännande, speciellt om man vill hålla sig i samma musikaliska region som tidigare.

Lättillgänglig och poppig melodiös rock med ganska klämkäcka refränger och melodier, lätt att ta till sig och tycka om. Bra produktion och schysst energi bjuder de också på, jag skulle beskriva det som en schysst avslutning på karriären – kanske inget spektakulärt men det fungerar och det är definitivt ganska skoj att lyssna på. Kanske att jag skulle ha velat ha ett lite mer varierat album och kanske ett och annat lite mer spektakulärt spår för att vara riktigt nöjd.

Kanske inte så spektakulärt som jag önskat men det är definitivt ett schysst album och ett tilltalande sådant. Bandets fans borde uppskatta vad de får i detta album, ett solitt och medryckande rockalbum som är svårt att tycka illa om. Dessutom borde dessa låtar vara riktigt underhållande att höra på bandets farvälturné och det kanske trots allt är nog som existensberättigande för albumet.

Till sist kan jag konstatera två saker: dels att jag saknar en riktigt vass hitlåt och dels att de slutar med fanan buren högt och det kan man inte klaga alltför mycket på. Yellowcards sista album är ett trevligt sådant med schyssta låtar och med det konstaterandet återstår bara att säga: adjö Yellowcard och lycka till i framtiden.

HHHHHHH