The Enid
Dust

Damm, det är vad The Enid har i hörnen eller kanske på sina utmärkelser. Ett band som släppte sitt första album redan 1976 och har med jämna mellanrum släppt album sedan dess. Detta är bandets fjortonde album och det har ännu inte hunnit samla damm, och det har inte bandet heller då vissa påstår att de är in mest intressanta fas hittills i karriären. Musikerna i bandet har tilldelats utmärkelser och de har fått många fina omdömen av skribenter och så vidare, allt det låter väldigt intressant.

Musikaliskt handlar det om väldigt melodiös progressiv rock, det påminner en del om ett ganska känt band vid namnet Queen. Väldigt melodiöst och dramatiskt, bra sångare och imponerande produktion. Ett album med sju spår, alla över fem minuter långa med stor variation och en speltid på strax över 40 minuter. En väldigt solid produktion, riktigt välgjort album tycker jag att man konstatera att vi har här.

Riktigt bra album, snygga låtar och melodier, ett av de bättre albumen i denna stil som jag hört på väldigt länge. Modernt och snyggt album med bra melodier och utförande, imponerande skulle jag till och med vilja beskriva det som. The Enid har definitivt satt ihop ett riktigt bra album, ett jag kan rekommendera till alla som uppskattar progressiv rockmusik. Kanske att det inte riktigt tilltalar alla och det kräver att man ger det lite tid och låter albumet växa, gör man det får man väldigt mycket tillbaka.

Ett album väl värt att spendera lite tid att lyssna på, ett album som imponerar på alla plan. Alla låtar är väldigt bra även om jag tycker att det näst sista spåret Trophy är det bästa spåret på albumet men hela albumet håller en riktigt bra kvalité rakt igenom. På det hela taget ett riktigt bra album, ett höjdaralbum kanske man till och med kan beskriva det som.

HHHHHHH