Souls of Diotima
The Sorceress Reveals – Atlantis

Trollkvinnan avslöjar Atlantis, man kan väl säga att det var tur att trollkvinnan levde vid rätt tidpunkt för hon hade inte avslöjat mycket annat än hur bränd trollkvinna luktar ifall hon levt under de kristnas högtidsperiod. Det är italienska bandet Souls of Diotimas tredje album som berättar om den avslöjande trollkvinnan i en godnattsaga på 71 minuter och 20 spår, det kan ibland vara svårt att söva band verkar det som. Sagan handlar om Atlantis och dess invånare samt gudar och innehåller både krig och kärlek, en ganska typisk saga med andra ord. Men albumet har ett snyggt skivomslag så det imponerar och det gör även ambitionsnivån.

Det börjar med en mor och ett barn, hela historien tycks fungera som en godnattsaga för detta barn som låter extremt konstlat och tillgjort, barnet låter så alltså. Sagan i sig är grandios, pampig med stora arrangemang och bra variation med en del talade interludier och mestadels kvinnlig såg men vi får faktiskt till och med lite vrålande så det spänner över ett brett spektrum musikaliskt. Power/progressive metal antar jag att det skulle hamna i om vi placerar det i ett fack. Bra produktion, sången är bra överlag, jag gillar inte de talade partierna speciellt mycket, ibland störs de av trist italiensk accent, ibland av töntighet och berättarröster känns ofta som ett slött sätt att berätta en historia på ett musikalbum och i många fall känns det så på detta album.

Det är ett bra album tycker jag, för er som uppskattar det episka och den sagoberättande musiken är det definitivt ett starkt album och det är inte helt ologiskt att jämföra albumet med Kamelots Epica, berättartekniken påminner lite om varandra även om Souls of Diotima också använder muntligt berättande och inte bara inslag av dialog och liknande. Ofta känns detta byggande av storyn lite för överarbetat och jag kan önska att de skulle ha tonat ned de talade partierna och använt dem mer som stämningshöjare vid något enstaka tillfälle istället för så ofta som de gör på albumet. Zeus Unleashed hade varit så grym med intro och allt om det hade talats mindre för melodierna är riktigt grymma och pampiga. Det finns några ytterligare exempel på hur de överarbetar det och glömmer det kanske viktigaste begreppet en författare kan lära sig: ”less is more” är näst intill alltid en sanning när man skapar något. Ju mer man kan säga med färre ord, desto bättre är det.

Kul album men jag hade gärna sett att de kapat lite och således kortat av albumet vilket hade lett till en mer pampig och dynamisk skapelse man vill ha mer av, nu är det snarare så att man blir mätt på det flera gånger om – ungefär som att äta alldeles för mycket. Det är ett album som är riktigt bra gjort och storyn är schysst men det blir för mycket och efter att jag spelat vill jag inte höra det igen på lång tid – och de borde ha hittat en bättre röstskådis att göra barnet. Jag tycker att Land of the Wind är bäst på albumet om ni vill ha ett favoritspår och jag tror att albumet vänder sig till vänner av band som Rhapsody och andra band som inte riktigt hittat förmågan att förstå att album inte nödvändigtvis blir bättre bara för att man späckar dem med innehåll. 20 minuter kortare och detta hade varit fantastiskt dock är det grymt som godnattsaga – jag somnar varje gång.

HHHHHHH