Gloryful
End of the Night

De ärofyllda tyskarna är tillbaka med nytt material, denna gång beger de sig till nattens slut i sagan om deras kapten McGuerkin som i och med denna skapelse når sitt tredje kapitel. Jag kan väl inte påstå att jag tyckte att deras debut var en speciellt ärorik sådan, snarare ett ganska typiskt heavy metal-album utan egentlig charm eller originalitet. Andra albumet gick mig spårlöst förbi, det var väl ett av alla dessa album som inte hanns med under 2014. Nu är det så dags för album nummer tre och jag har spetsat öronen likt en Vulcan under pon farr för att avgöra om där finns något för mig.

Det är en logisk efterföljare till den debut jag hörde och skrev om för tre år sedan, samma stil – ganska typisk heavy metal med fokus på refränger, klassiska treackordsuppbyggnader och för genren typiska riff. Ett logiskt album, ganska grått egentligen. Ett album för de som tycker att en genre ska vara som den alltid har varit, som är rädda för förändring och oroliga för att ett nytänkande ska skada genrens renhet – eller något i den stilen. De, likt så många andra, griper sig fast vid en svunnen tid med en dröm om en storhet som aldrig kommer att återkomma – ett bevis (tillsammans med 75 procent av allt som släpps idag) om något för att metalgenren är under långsamt utdöende som någon krönikör på en större utländsk blaska skrev för något år sedan. Bristen på nytänkande blir allt större i denna genre.

De kommer att ha sin fan-bas, sina positiva recensenter – det kommer alltid att finnas de som kramar det förflutna och ser tillbaka på svunnen tid genom ett rosenskimmer. Som kritiker är det dock svårare att se relevansen i ännu ett album som bjuder på låtar vi hört förr, på sagor vi hört förr, på omslag vi sett förr och så vidare som vi upplevt förr. Enligt all mätbar statistik lever vi i den bästa tid som någonsin varit för mänskligheten, därför känns det så märkligt att så många tycks önska att det vore förr – att det vore sämre. Jag säger inte att metallen var sämre förr, den var definitivt mer originell när det begav sig och hade framförallt något att säga när de nya banden inte var mer eller mindre bleka kopior av vad som kommit före dem. Jag tycker inte att Gloryful säger någonting vi inte redan fått uttjatat sedan tidigare.

Kanske är jag själv en av dessa negativa själar som inte ser kvalitén i vår samtid, men en sak vet jag och det är att den bästa musiken i dag är betydligt bättre än den bästa musiken från igår. Gloryful behöver ta ett steg tillbaka och sluta emulera sina hjältar Manowar och allt vad de kan heta för att det faktiskt går att göra originell musik även idag så varför inte försöka? Kanske tappade jag tråden lite och blev för generell men på något sätt är Gloryful signifikativa för musikbranschen idag: de är identitetslösa kopior av en svunnen tid. Deras nya album må vara hyfsat bra men vem minns det om ett halvår?

HHHHHHH