Evan
Blue Lightning

Evan K, en grekisk-tysk gitarrist som släpper sitt första album, ett album som fått namnet Blue Lightning. Detta blått blixtrande album har ett ganska snyggt skivomslag som också kan beskyllas för att vara ganska dramatiskt. I övrigt vet jag väl inte så värst mycket om denne Evan egentligen, han beskrivs vara inspirerad av de stora namnen inom rockgitarrismen typ Blackmore, Petrucci, Gary Moore med flera och han har lyckats få lite assistans med vokala insatser från Fabio Lione som hörs på två spår och Bob Katsionis som spelar keyboards. Albumet består av nio spår varav det avslutande är en cover.

Musikaliskt handlar det mestadels om instrumental metal, lite progressivt, varierat, med mycket fokus på gitarrerna. Det avslutas med tre låtar som har sång varav den avslutande covern går i en lite gotisk stil. Det finns mycket blixtrande gitarrspel, bra driv och energi med riktigt snygg ljudbild och det är ett album som inte har alltför lång speltid – det finns mycket som fans av gitarrhjältar kan tycka om här. Det låter väldigt moget för att vara en debut, och man kan definitivt konstatera att han har en hel del musikaliska idéer den gode Evan – dock kan albumet som helhet uppfattas som en aning spretigt på grund av den stora spridningen mellan låtarna.

Det är ett bra album, Evan är definitivt en mycket kompetent gitarrist – samtidigt kan man ju inte undgå att konstatera att det i genren vimlar av mycket skickliga gitarrister, varav många kanske inte har behovet att visa upp sin fingerfärdighet med snabba skalor och så vidare. Och det är kanske däri Evans problem ligger, han är mycket skicklig men jag har hört många gitarristers soloalbum som låter bättre än detta och egentligen har Evan inte så värst mycket som sticker ut. Han gör vad han gör bra men det han gör är egentligen inte speciellt spännande, fram till spår sju låter det som en snygg men ganska ordinär instrumentalskiva och de sista spåren låter som en ren power metal-skiva även om avslutningen är lite mer gotisk. Ett album som är bra och underhållande att lyssna på men knappast något som skriver in sig i musikhistorien.

Evans debut är bra, sköna låtar men inget som slår mig som alldeles lysande eller något sådant – Evans blixtrande fingrar kommer mest till sin rätt i fjärde spåret Picking the Stars även om det avslutande coverspåret är det bästa i mitt tycke. Först här blir det riktigt bra, det blir lite som två album och lite fragmenterat. Det hade kanske kunnat vara lite bättre med lite spridning på låtarna så att albumet känns mer som en helhet än som två olika delar. På det hela taget är det dock ett bra album och jag betvivlar inte att det är ett album som kommer att tilltala många som uppskattar snabba fingrar som dansar över gitarrsträngar.

HHHHHHH