Marty Friedman
Tokyo Jukebox 2/Bad D.N.A.

Marty är kanske mest känd i metalkretsar för sin roll som gitarrist i välkända bandet Megadeth som han lämnade 2000 för att han tyckte att Megadeth var för mesiga och att han inte kunde utvecklas som gitarrist om han fortsatte spela metal som han var trött på. På denna utgåva som släpps av franska bolaget Verycords får vi en fin utgåva med Martys två senaste album, Tokyo Jukebox 2 med japanskt stiliserade coverlåtar från J-pop och -rockband (så sägs det vara åtminstone) och BAD D.N.A. som är mer av en instrumental rockskiva med Martys egna låtar. Det är långt över timmen med instrumental gitarrorienterad musik, men tänk på att det är två album och inte bara ett även om de säljs tillsammans.

Instrumental rockmusik är väl vad det handlar om, främst på det andra av albumen, det första känns lite mer åt det japanska hållet även om allt är instrumentalt. Vi får här ta del av Martys kompetenta gitarrspelande och allt drivs förstås av melodierna och låtarna kan vara lite mer experimenterande eftersom ingen sång behövs klämmas in vilket skapar en stor musikalisk bredd sett över helheten. Samtidigt skulle jag dock vilja säga att det inte är sådär överdrivet varierat och ibland känns det nästan lite statiskt och det gäller faktiskt båda skivorna även om Bad D.N.A. bjuder på lite mer äventyrslusta medan den första känns lite som den står och stampar på i stort sett samma plats, med väldigt liten färd från start till mål. Jag ska också säga att de två albumen som kommer i detta paket skiljer sig ganska mycket åt, man hör att det är samma artist men egentligen inte mycket mer än så.

Jag tycker att det är bra men jag måste samtidigt också påpeka att det blir jobbigt i längden för redan efter tre-fyra låtar börjar jag fundera på nästa musikval, det är nästan så att jag somnar mot slutet av första skivan, när det blir nytt album vaknar jag till en stund för att sedan bara hamna i samma koma på nytt. Det är bra producerat och det är imponerande på alla sätt men det är instrumental rockmusik och sådan känns alltid lite krystad och en aning tråkigt

Jag kan inte påstå att Marty har ändrat den uppfattningen men givetvis måste man samtidigt uppskatta kompetensen och kvalitén på materialet. I lagom doser gillar jag att lyssna på detta, kanske ett halvt album åt gången eller något sådant kan benämnas som lagom. Längre än så har jag svårt att koncentrera mig på albumet, det känns lite grann som att även här skulle sång ha lyft det hela ganska mycket. Jag kan inte riktigt förstå instrumental rock, det har en tendens att bli lite sövande och det är precis vad detta album tenderar till att bli, båda av dem. Men som jag sade i lagom dos och kanske också i rätt miljö blir det definitivt något att lyssna på och det finns några riktigt fina hymner som engagerar även mig trots min något avoga inställning till instrumentalrock.

Butterfly och det inledande spåret från Tokyo Jukebox 2 är väl värda att låna örat, Battle Scars och Time to Say Goodbye från skivan med dålig DNA är två andra spår som gör livet lite trevligare att leva. Den sistnämnda är en ytterligare en cover förstås (precis som de två första) och den är riktigt spännande gjord även om den kanske inte riktigt kan matcha originalet men hur många låtar kan det?

Denna duo album i ett paket är definitivt en uppvisning i kompetent musicerande men i mångt om mycket kommer albumet inte riktigt någonstans och jag kan inte låta bli att känna att det behövs en sångare ibland, se bara på hur Yossi Sassis Melting Clocks sparkar skiten ur detta bara för att han valt att använda sig av sång i vissa av spåren. Det blir lite för mycket av samma sak när man lyssnat några gånger på detta album och då spelar det ingen roll hur bra gitarristen än är, dock går det inte att förneka att det är bra.