Ecliptica
Ecliptified

Ecliptica är vad Sonata Arctica kallade sitt debutalbum som släpptes i slutet av 90-talet. Det är uppenbarligen vad detta österrikiska band kallar sitt band som släpper sitt tredje studioalbum, med detta album Ecliptified känner de att de skapat den musik bandet verkligen står för och att det är det bästa album de kunnat göra i dagsläget. Det låter ju bra förstås, och omslaget är ju lite sexigt också vilket kanske kan få en och annan att titta lite närmare på albumet. De är en sextett med kvinnlig och manlig sångare, det är lite ovanligt för ett band som kan stoppas in i hårdrock- eller heavy metal-genren, kan det vara en indikation på något spännande?

Ja, egentligen är de inte stilistiskt sådär dramatiskt spännande ganska klassisk hårdrock i stil med något från åttiotalet med lite inslag av heavy metal, ibland får låtarna när de kör duett lite känsla av Meat Loaf även om nämna limpa på sin storhetstid var vokalt betydligt mer intressant än Eclipticas herrsångare. Det ger ett dymaniskt intryck att blanda sånginsatser på det här sättet och låtmaterialet i sig är också hyfsat varierat med en bra produktion som dock kanske kan beskrivas som lite gammeldags och inte riktigt lika vass som de allra bästa produktionerna nuförtiden. Sedan är det svårt att överse med den känslan att alla låtar känns väldigt bekanta, som att de lånat beståndsdelarna från andra låtar och många gånger sitter jag och försöker utröna vart jag hört melodin tidigare.

Det är medryckande och hyfsat energiskt, bra skulle jag vilja kalla det. Inte fantastiskt men underhållande nog för att det säkert ska tilltala en hyfsat stor publik och nostalgikortet ska inte underskattas i den bemärkelsen eftersom många lever med en romantiserad bild av att det var bättre förr, vilket är en lögn. Låtarna känns som gjorda för att få en att lyssna och kanske också just väcka den där tanken om vart man hört det där riffet, den där melodin eller det där solot, tidigare. Det kan inte beskrivas som speciellt fantasifullt eller fräscht, inte heller nyskapande eller kreativt intressant  - men det är riktigt bra och jag lyssnar gärna på albumet ett par gånger. Dock ska jag påpeka att det inte är tillräckligt bra för att verkligen gripa tag i mig eller sparas någonstans i min minnesbank, jag är ganska säker på att detta album kommer att förpassas till glömska ganska snart efter denna recensions sista punkt.

Sleeping in My Car, Roxettes gamla klassiska hit avrundar detta album och gör så på bästa sätt. På något sätt blir det ändå signifikativt för albumet när den bästa låten är en cover, det enda originella på detta album är den låten eftersom den inte direkt plagierar något annat såsom de andra låtarna gör. Ett bra album är det inget snack om att det är men det är lite för fantasilöst för att göra något riktigt stort intryck, för mig kommer Ecliptica fortfarande att vara bäst som Sonata Arcticas debutalbum från 1999.

HHHHHHH