Cunning Mantrap
Hazmat

Den sluga fällan är tillbaka och siktar på att snärja nya fans med sitt första album, en röd historia med vad som ser ut som en del av en DNA-kedja. Hazmat kallar de denna första fullängdare som innehåller ett dussin spår och har en ganska lång speltid som faktiskt känns lite lång kanske på grund av att albumet saknar lite fart, det hade definitivt gynnats av lite bättre tempo. Kanske även av lite bättre variation.

Men bara för att det saknas lite driv och variation betyder det inte att det är ett skräpalbum, tvärtom. Jag tycker faktiskt att det är ett ganska bra album med schyssta låtar och bra framförande, även bra produktion – sånginsatsen kan vi väl också säga är okej. Kanske inte stilistiskt speciellt nyskapande utan det lånas friskt från diverse epoker och stilar ur den musikaliska historien, kanske att det ligger ganska nära 90-talshårdrocken med drag av 70-talet också.

Och trots att jag efterlyser tempo kan jag paradoxalt nog konstatera att det är en mer balladig låt som är den bästa, spår sju som kallas Weary är favoriten för mig. I övrigt är låtmaterialet solitt och albumet solitt, jag har inte något direkt att klaga på utan det fungerar ganska bra även om lite mer tempo och energi inte hade skadat.

Samtidigt som jag kan konstatera att det är ett solitt och bra album kan jag också konstatera att knappast kommer att skriva in sig som ett av de mest imponerande eller banbrytande albumen som givits ut. Ett solitt och hårt rockande album med vilket Cunning Mantrap kanske kan snärja en eller annan ny fanatiker.

HHHHHHH