Ashaena
Calea

Rumänska bandet Ashaena är tillbaka med sitt andra album som har en titel som betyder stig, eller väg, något i den stilen. Så vilken stig leder de in oss på? Omslaget ser lite ”Ensiferumskt” ut så kanske något folkmetalliskt är tänkbart, så kanske man skulle ha tänkt om man såg omslaget innan man börjat lyssna på albumet. Å andra sidan anade jag det eftersom jag givit tummen upp för att strömma detta album på Hallowed under nästa vecka varför det kändes lämpligt att skriva klart denna recension nu. Tur att det inte var ett skrotalbum var åtminstone min första tanke efter att jag spelat igenom det någon gång med tanke på att det hade varit lite trist att strömma ett trist album på vår förstasida. Nåväl, låt oss lämna det och skriva om albumet istället.

Musikaliskt är det folkmetall, Ensiferum är faktiskt ingen dålig jämförelse. Ashaena sjunger dock på rumänska så texterna låter förstås som nonsens men tycks bland annat handla lite om krig och hjältemod och de vanliga teman som genomsyrar den så kallade folkmetallen. Deras musik är lite extremmetall med folkinslag som varierar i kraft och tempo, ganska snyggt producerat och väl avvägd balans mellan det lite tyngre och det mer folkmusikaliska. En bra produktion helt enkelt och fans av folkmetall bör nog finna detta ett väldigt underhållande album med många fördelar, som ett bra djup och schysst variation. Bara sju låtar men ändå 49 minuters speltid vittnar förstås om långa låtar men dessa innehåller bra variation så det är nog inte så lätt att tröttna förrän efter ett ganska stort antal genomspelningar efter varandra.

Ett riktigt bra album, mycket bättre än omslaget kan jag tycka. Bra driv och energi och bra balanserat album med snygga vokala insatser, ett album väl värt att rekommendera till er som läser. Kul också med band som väljer att ta lite andra vägar och inte helt fastna i stereotyper, ett annorlunda språk är definitivt ett snyggt knep även om rumänska knappast kan beskrivas som ett speciellt vackert språk. Om jag ska nämna några svagheter så är det att femte spåret Spirit-Sageata känns lite mer tamt än det borde vara, det känns nästan lite annorlunda mixat än resten av albumet. I övrigt hittar jag inte så mycket svagheter, kanske att ljudbilden hade kunnat vara lite fräschare men det kanske är lite av charmen med detta band – det beror på hur man ser på saken.

De inledande två och sjätte spåret är de bästa enligt mitt tycke, men jag tycker samtidigt att det är ett väldigt bra album med flera sköna spår och riktigt fräcka melodier. Helt klart ett album som kan vara värt att kolla upp, speciellt för den som kallar sig fan av folkmetall. Det är en intressant stig de valt, en som jag tror kan vara spännande för många att undersöka, när jag undersökte den hittade jag ett riktigt vasst album.

HHHHHHH