Aisles
Hawaii

Det hör inte till det vanligaste att vi får musik från sydamerikanska band och kanske än mindre chilenska band men det är precis vad Aisles är, en chilensk sextett. Det är deras fjärde album vi får ta del av, det kallas Hawaii – kanske namngivet efter en ögrupp med samma namn. Det sägs i pressinfon att bandet är Sydamerikas kanske mest framgångsrika moderna progressiva rockband, och att deras fjärde album sedan starten för fjorton år sedan är ett konceptuellt sådant som berättar om mänskliga kolonier i rymden efter Jordens förstörelse. Handlingen spänner över ett brett spektrum av ämnen som bland annat de svårigheter och utmanings som uppstår vid en situation efter Jordens förstörelse. Så det handlar om progressiv rock och sci-fi i samma paket, det kan väl knappast vara dåligt?

Progressiv rock, melodiös rockmusik som spänner över ett vidsträckt musikaliskt landskap som kan sägas innefatta element som klassisk progressiv rock eller jazz, men lånen från andra genrer är många och utifrån ganska välbekanta element målar de sitt eget landskap som känns mer centrerat kring livet på en koloni ganska isolerad på någon himlakropp någonstans än som ett rymdäventyr. Det är ett snyggt landskap de målar upp, väldigt bra producerat och med ganska vass sångare. Mycket variation på ett album som spänner över två skivor och 81 minuter. Här finns det mesta man kan förvänta sig men också lite man kanske inte förväntar sig i ett paket som definitivt har en tilltalande framtoning. Det känns som en riktigt solid produktion av ett band som jobbat ganska länge med den och till sist hittat ett bra sätt att berätta sin historia.

Jag tycker att detta är ett riktigt tilltalande album, kanske att det kräver att man lyssnar fler än någon enstaka gång för att man verkligen ska få ut det mesta. Kanske inte heller att det är för alla men jag tror ändå att det är ett album som kan ha en ganska bred tilltalsgrad och bör inte förkastas omedelbart ens om man i första hand ser sig som fanatiker av en annan gren ur rockträdet. Aisles gör det mesta rätt med detta album och det har många dimensioner, ett stort djup vilket ger en lång livslängd och en känsla av äventyr under lång tid. Jag gillar hur de berättar sin historia med djup och dynamik och spännande melodier, det är nog ett album som kan tilltala under ganska lång tid – jag rekommenderar definitivt att ni ger det en chans.

Det är tolv spår på albumet, fördelade på fem spår på första skivan och sju på den andra, dessa tolv är alla spännande och intressanta och det är ganska svårt att plocka ut något som står ut över de andra. Men jag tror att inledande spåret The Poet Part I: Dusk är ett av dessa spännande spåren och Club Hawaii är en annan som jag alltid fastnar för med sina snygga melodier och sköna känsla. Det finns egentligen ingenting att direkt klaga på när det gäller detta nya alster av Aisles, de gör ett riktigt vasst album som definitivt förtjänar att få höras av en stor publik.

HHHHHHH