A Perfect Day
The Deafening Silence

En perfekt dag i Italien för några år sedan väcktes ett band vid namn A Perfect Day till liv, de släppte en självbetitlad historia som beskrevs som déjà vu i recensionen. Några år har passerat sedan det albumet och bandet har hunnit byta sångare och förvandlas från en trio till en kvartett, och nu bjuder de på en bedövande tystnad som är deras andra album. Ett album som inte har lika snyggt omslag som debuten hade men Apple hade nog varit imponerade om det inte vore för snygga bokstäver och lite 3D-effekter som det bolaget avskyr. Med det sagt så uppstår en fråga när jag tänker kring detta album, får man en perfekt dag om man lyssnar på det?

Musikaliskt skiljer det inte mycket från föregående album, lika delar heavy metal och melodirock. Det är musik med hyfsat driv, ganska enkelt och troligen relativt enkelt att tilltalas av. Samtidigt kan man ju inte direkt påstå att det är kreativt intressant, déjà vu som jag skrev senast det begav sig är inte direkt ett påstående som känns mindre användbart när man beskriver detta album. För genren ganska typisk låtvariation och 48 minuters speltid, det är vad man får.

En perfekt dag blev det väl inte direkt för mig när jag spelade detta album, en okej dag kan det väl ändå beskrivas som. Det är ett schysst album, okej låtar och allt det där men inte direkt ett intressant album, jag saknar känslan av att lyssna på något jag inte hört som man får av de riktigt bra albumen som då och dyker upp i mailboxen. Detta album är nog mer av för bra för att vara dåligt och för dåligt för att vara bra – novelty säger man på engelska, det saknar jag.

Elva spår har detta album och inget sticker egentligen ut, vare sig ur en positiv eller negativ synpunkt. Det är schyssta spår rakt igenom men inget som känns som en blivande superhit, eller ens mindre hit – för bra för att vara dåligt, för dåligt för att vara riktigt bra det är The Deafening Silence i ett nötskal.

HHHHHHH