Wind Rose
Wardens Of The West Wind

Vindrosen är tillbaka med sitt andra album, ett album handlandes om västvindens väktare. Det låter ju sådär spännande och omslaget är också det sådär intressant, det ser ganska typiskt power metal måste jag säga. Senast det begav sig var jag föga imponerad av deras power metal som är ganska dramatiskt ospännande och intetsägande. Nu är det ett nytt album, ett som redan hyllats av ett par recensenter där en påstod att albumet kommer att hamna topp fem när han summerar 2015-års album. Det är dock en recensent som säger så om de flesta album han recenserar, men även ett par andra recensenter har varit positiva. De snackar om att de är lite progressiva och så vidare, så var det inte senast och så är det inte nu heller.

Musiken känns som standardiserad power metal av det episka slaget, många italienska band kommer i åtanke när man hör detta band och deras musik. Storslaget med körer, symfoniska inslag, power metal av den klassiska stilen. Inte så mycket djup, ganska enformigt album egentligen och inte så mycket drama och variation som man vill ha. De trampar in på vägar som ofta används av liknande band och produktionen känns ganska typisk för genren, det är kanske inte riktigt lika töntigt som vi ibland hör från italienska band men knappast något som slår en som intelligent heller. Med femtiotvå minuters speltid är det ett långt album, man längtar snarare efter slutet än att man önskar spela albumet ett par gånger i rad.

Jag är inte så värst imponerad, det är ett ganska bra album och bandet känns relativt kompetent men de saknar fräscha idéer och infallsvinklar men om du gillar typisk episk power metal kan nog detta vara ett vettigt album att titta närmare på för din del. Om du däremot precis som jag lyssnat på väldigt många power metal-album och power metal-band kan du nog precis som jag söka dig något annat att spendera din tid på. Okej, de platsar kanske på topp fem av de 2015-album jag recenserat hittills men det är mest på grund av att detta bara är det tredje sådana albumet jag recenserar hittills – det första som får godkänt men jag är ganska säker på att detta album inte kommer att nå topp-100 när året ska summeras.

Ingen låt sticker ut överdrivet mycket men den jag gillar bäst är nog den enda som avviker lite, Skull and Crossbones som egentligen inte är någon större hitlåt. I övrigt kan jag inte finna så värst mycket att säga om detta album, det är ganska bra men ingenting som kommer att gå till historien som annat än en stunds förströelse.

HHHHHHH