The Crown
Death Is Not Dead

Som en av pionjärerna inom den svenska melodiösa dödsmetallen, dödsthrashen kanske till och med, så har The Crown en mycket fin karriär att se tillbaka på, en karriär som dock haft sina krokiga vägar men innehållit så gott som allt utom kommersiella framgångar. Nu är bandet tillbaka med sin nionde studioskiva (eller åttonde om man räknar bort ominspelningen ’Crowned Unholy’) och tillbaka i bandet igen hittar vi Johan Lindstrand bakom mikrofonen samt ett helt nytt ansikte utöver statyerna Marko Tervonen och Magnus Olsfelt. ’Death Is Not Dead’ heter skivan…

De riktigt stora framgångarna har uteblivit för bandet och tråkigt nog glöms de därför ofta bort när det talas viktiga svenska dödsmetallband till förmån för band som In Flames, Dark Tranquillity, At The Gates, Entombed, Dismember, Edge Of Sanity, Centinex, Hypocrisy och Arch Enemy (för att nämna några). Ändå är de långt ifrån ett dussinband med flertalet fina skivor i diskografin att hänvisa till. Med den nya skivan gör man inga jätte steg ut i det okända men det känns ändå som en skiva som andas viss nyenergi. Och det är en skiva som låter mer dödsmetall än de gjort på väldigt länge.

Med dödsmetall menar jag verkligen dödsmetall - den gamla urtypen av dödsmetall, inte det som vi i Sverige kallar dödsmetall. Visst finns här en viss gnutta melodier, något enstaka ord som inte vrålas fram och en del tysk thrash i ljudbilden men generellt känns det nästan att som vi hittat in i Morbid Angels och Cannibal Corpses territorium med den här skivan. Skivan börjar dock ganska långt ifrån det. Introt är tungt och långsamt, svepande nästan medan andra spåret är desto vildare och mycket mer i den svenska death ’n’ roll-skolan - fast primitivare än det brukar låta i våra överproducerade svenska skivor. iblis bane är en desto mer Cannibal Corpsig låt, i alla fall fram till det softa solot två minuter in i låten och på något sätt tycker jag dessa två låtar känns ganska signifikativa för hela skivan. En nypa melodier, en nypa röj, en nypa döds-rock ’n’ roll och en nypa finlir. Blanda. Blanda lite till. Blanda ännu mer. Se till att öka hårdheten lite - addera mjöl om det fortfarande känns rinnigt. Ja varför inte lite russin också! Låt stå längst ned i ugnen på 250° så att det riktigt bränner till ordentligt och servera med en smutsig 90-talsproduktion. ’Death Is Not Dead’ känns väldigt mycket som den dödsmetall Sverige pionjärade med för drygt 20 år sedan.

Gurglet är egentligen det enda som känns ganska segt på skivan, jag vet inte om Johan Lindstrand käkat valium eller vad han gjort innan han gick in och gjorde de här låtarna men samtidigt som resten av bandet andas energi och skaparglädje tycker jag Lindstrand mest känns seg och trött och som att han tycker det här med att stå och vråla är ganska trist egentligen. Ett annat (litet) problem med skivan är att den tenderar att känns en aning repetitiv på andra halvan. Speed Kills som avslutar A-sidan på LP-utgåvan känns lite som en avslutning på hela skivan för mig. Det som kommer efter är egentligen väldigt lite nyheter, mest samma låtar men i något annorlunda kläder. Röj röj röj, skrik skrik skrik, spela lite snygga gitarrer och lite sådär. Inte direkt sämre men inte heller bättre - mer av samma helt enkelt.

’Death Is Not Dead’ är förmodligen tänkt som en skiva som ska påminna folk om att The Crown faktiskt är ett av Sveriges bästa dödsmetallband. Visst känns det som de är på rätt spår men jag tycker inte man når riktigt hela vägen fram på den här skivan. Efter de störtsköna första spåren blir tempot lite lägre och samma idéer tycks återkomma mer och mer. Även om det är en hel del bra musik vi får på skivan stagnerar den lite för mycket för att jag ska känna att den tar The Crown tillbaka till dödstoppen. Godkänt men utan riktig glans.

HHHHHHH