Terror Empire
The Empire Strikes Back

Imperiet av terror slår tillbaka, och de slår tillbaka med ett iögonfallande skivomslag. Kvintetten har bytt trumslagare och de har dessutom knutit sig till ett skivomslag… nej, det blev inte rätt, jag menar förstås skivbolag. Det portugisiska bolaget Nordavid Records som påstår att de aldrig skulle skriva kontrakt med ett thrash metal-band. Ändå skriver de med detta band påpekar kanske du, men de påstår att de inte är ännu ett thrash metal-band, eller snarare att deras album The Empire Strikes Back inte är ett typiskt thrash metal-album. Det skulle betyda att de ändrat sig en hel del sedan förra skivsläppet som jag beskrev som just ett typiskt thrash metal-album.

Stilistiskt skiljer det sig inte mycket från debuten, det är traditionella thrash-riff, tungt gung, bra driv och en hel del energi. Typisk thrash metal sång och en del lite mer moderna inslag även om ljudbilden känns lite gammalmodig och fantasilös. Det påminner om senast på många sätt även om de kanske tagit ett litet steg framåt gällande produktion och även djup i albumet men i allt väsentligt är det ingen direkt skillnad mod vad vi fick senast på vad som kallas bandets debut EP, detta debutalbum är nästan en kvart längre så vi får fler låtar och lite större diversitet men egentligen får vi mest bara en längre variant av Face the Terror från 2012.

Inte så tokigt får jag säga, de gör vad de gör på ett bra sätt. Deras musik är underhållande och ganska kul att lyssna på, de utstrålar kompetens och spelglädje. Bra driv och energi, de har det mesta en thrashare kan önska sig – om denna thrashare nu gillar att höra samma sak om och om igen. Detta album har nämligen en stor brist i att det saknar fräschör, det saknar den där aha-upplevelsen, det talar inte om för dig att du hör något du aldrig hört förr. Déjà vu är ett uttryck som illustrerar ganska väl vad det handlar om första gången du hör detta album – har jag inte redan recenserat detta album? – det var det första jag tänkte när jag hunnit höra ett par av albumets dussin spår. Det lär tilltala thrash metal-fans och troligen inte så värst många fler.

Introt är albumets vassaste spår, resten av spåren är bra men ingenting som står ut bland alla thrash metal-spår jag hört i livet. Ett hyfsat underhållande album men knappast något att skriva hem om som de skulle ha sagt i Amerika. Frågan jag ställer mig är varför jag ska spendera min tid med att lyssna på ännu ett album som låter så här, finns det inte redan tillräckligt? Det är dock för bra för att bara avfärda rakt av.

HHHHHHH