Pain of Salvation
Falling Home

Svenska Pain of Salvation nådde nog sin höjdpunkt i samband med Remedy Lane 2002, 12:5 som kom efter minns jag att jag hånade rätt ordentligt i någon recension i tryck och Roadsalt-historierna ska vi nog inte ens nämna. Det Progressive rock-/metalbandet känns som att de har sin bästa tid bakom sig, åtminstone när det gäller musik som tilltalar denna recensent. Falling Home som är bandets senaste skapelse sägs vara en utmärkt uppföljare till nämnda 12:5 och därmed känner jag hur det skakar lite i mina grundvalar, hur ska jag kunna vara objektiv till ett album som sägs vara en perfekt uppföljare till något fullständigt urtrist? De ska jag nu besvara: man läser inte pressinformation i förväg, då slipper man bygga onödiga förutfattade meningar som man sedan kommer söka att bekräfta när man lyssnar på albumet.

2012 fick tydligen bandet överraskande en förfrågan om att spela en akustisk show i Tyskland och tyckte att det skulle vara vettigt att spela in den för att sysselsätta fansen medan de själva överarbetade nästkommande studioalbum så till den milda grad att de blev ännu sämre än de två vägsaltalbumen. Det albumet har inte kommit än så de fortsätter att släta ut allt till en enda sörja skulle jag tro. Showen i Tyskland lyckades de tydligen inte spela in men idén kvarblev och de bestämde sig för att spela in det live i replokalen istället, det blir ju nästan som live eftersom publiksiffran av intresserade fans lär väl ligga på samma nivå i replokalen som i någon annan lokal, vem kan bry sig om detta band längre? Sagt och gjort blev det i alla fall inspelat och bandet påpekar att det var en större utmaning än de kunnat vänta sig och att det likaväl kunnat skapa ett studioalbum istället men Gildenlöw och anhang ansåg att de hade saker ogjort när det gäller det akustiska så de knåpade ihop detta album som faktiskt bjuder på en ny låt och två covers.

Akustiskt är det, akustiska versioner av gamla Pain of Salvationlåtar, lite jazzkänsla på flera av dem. Nedtonat och i lågt tempo är det också, väl producerat och fint utförande får vi. Nyhetsvärdet är väl inte direkt stort då bandet redan tidigare gjort en akustisk utsvävning och de inte direkt är det första bandet som framför alternativa versioner av sina låtar. Coverlåtarna innefattar Dios Holy Diver och Lou Reeds Perfect Day. Variation av modell lagom, varken stor eller liten variation egentligen, det känns som att det ganska mycket fyller de kriterier man förväntar sig. Känns faktiskt lite slappt, lite enkelt på något sätt, som att de inte riktigt ansträngt sig för att bryta ny mark eller komma med något av något större värde, det är välgjort och det är bra men samtidigt känns det som ännu en besvikelse eftersom jag hört vad bandet i sina bästa stunder är kapabla att göra, frågan är bara när de ska bevisa att de kan göra ett album som lever upp till deras potential.

Det här är ett godkänt album men samtidigt är det ett man kan både ha och mista eftersom det inte direkt tilltalar på något högre plan. Jag tror att det är ett album som du kan ha i hissen, eller på ett köpcentrum där musiken bara är ute efter att fylla tystnaden. Det fungerar bra som bakgrund men vid aktivt lyssnande så tröttnar jag väldigt snabbt och det enda som egentligen griper tag i mig är Dios Holy Diver i en jazzigare version med lägre tempo, kanske inte en så värst bra låt men den fångade min uppmärksamhet, kanske på grund av att det är en annorlunda version av låten. Men överlag är det lite som en musikaliska version av teflon, hyfsat användbart som bakgrundsmusik men knappast något man lägger någon längre tid eller större fokus på.

HHHHHHH