Oh Mothership
Marching On

Å Moderskepp kallar sig detta värmländska band, en kvartett som tagit jämställdhet till hjärtat och marscherar på med sitt första album. Ett album de släpper i egen regi och har valt att skicka till oss för att vi ska skriva vad vi tycker om det. Jag tycker väl att skivomslaget är lite smått ointressant men de har ett sådär lagom finurligt namn och skivtiteln är sådär lagom intetsägande för att inte skrämma bort potentiella lyssnare från alla tänkbara genrer.

Klassisk rockmusik med bluesinslag, för tankarna tillbaka till en tid svunnen sedan ett par decennier. Ett spår låter väldigt mycket som Status Quo, andra spår låter också oväntat välbekanta, inte så mycket känns som att det kommer från ett album som släppts 2015. Visserligen är ljudbilden modern och så vidare men det känns som det är skapat i en svunnen tid. Sångerskan är bra, har en röst som passar riktigt bra till detta album – man kan väl säga att hela bandet är kompetent och skapar musik med bra energi och driv. Bra variation över ett dussin låtar, men kanske att lite lång speltid kan göra att man tröttnar en aning mot slutet av albumet.

Schysst album är det, det börjar skönt med Music Dictator och fortsätter i samma stuk med bra låtar till slutet. Jag tröttnar lite mot slutet men tycker att det är ett helt okej album rakt igenom, det är dock inte tillräckligt unikt eller vasst för att nå de högre betygen utan känns lite för välbekant och man försöker ibland snarare förknippa låtarna med material från andra band än att se dem som nyskrivna låtar. Ta till exempel Avenue som lika gärna kunde ha varit skriven av Parfitt och Rossi istället för några ungdomar från Värmland – det är dock en schysst låt som jag håller som en av mina höjdpunkter på albumet.

Oh Mothership är ett underhållande band att lyssna på och säkerligen fungerar de ännu bättre på scen då de har en sådan typ av musik. Detta album känns nästan som att det skulle vara bakgrundsmaterial för deras liveframträdanden snarare än ett album gjort för att vara ett så bra album som möjligt. Det sistnämnda har dock säkerligen varit en motiverande faktor för detta band också, konstigt vore det annars, samtidigt känns det som att de fokuserat lite för mycket på att göra livevänliga låtar och därför gjort att album som är bra men som inte når de där högre höjderna. Nämnda Avenue tillsammans med inledande Music Dictator och Bird Song är det som står ut lite från det övriga på ett album som säkert kan tilltala en ganska stor publik men som kritiker är det svårt att ignorera bristen på originalitet och bristen på de där riktigt kvalitativa låtarna.

HHHHHHH