Nailgun
Desolation

Nagelpistol, en pistol som skjuter naglar – åtminstone om man ska tro vikipedia. Det är ett tyskt band vars tredje album har ett hyfsat snyggt skivomslag och det ger en ödslig känsla precis som skivtiteln tycks indikera att det ska göra. Och kanske blir man övergiven och lämnad på en ödslig plats om man skjuter folk med naglar ur en pistol, kanske är det precis det bandet gjort och nu önskar beskriva för oss den känslan. Men vad ska vi då skriva om denna kvintett? Är deras musik något att ha?

Deras musik tycks kunna beskrivas på många sätt om man ska tro vad jag läst på internet, skivbolaget tycker thrash, någon recent tycker groove metal, någon annan tycker att det låter som Sentenced och Nevermore, och så vidare. Det är tung metal med lite melodikänsla, omslaget tycker jag ganska väl förmedlar vad vi hör. Sångaren har en rätt pampig röst, nästan mässande till och från, riffen är tunga och rytmsektionen ganska statisk. Hyfsad men ingen våldsam variation över albumet och det känns efter några genomlyssningar som att det är lite av en kakafoni av inspirationer som satts samman till en helhet som lyckas blir relativt anonym. 52 minuters speltid är för långt även om produktionen håller god kvalité och bandets kompetens känns stor och deras låtbyggande är solitt.

Jag saknar väl egentligen främst fokalpunkter, det är ett kul album att lyssna på, melodierna är bra och drivet är skönt men det blir lite sövande i bilen och det griper inte tag i mig när jag bara sitter och lyssnar så något saknas rimligtvis. Det lär ju knappast vara naglarna som saknas i ett band som heter Nailgun. Frågan jag kan ställa mig är vem det vänder sig till? Jag har faktiskt svårt att se att någon ska tar detta helt till sig och oreserverat hylla vad Nailgun gör, men lika svårt har jag att se att någon skulle direkt ogilla det och hata Nailgun och allt de står för – jag tror att de flesta skulle hålla med om att Nailgun är ett bra band, de saknar bara det där lilla extra som gör ett bra band till ett fantastiskt band. Det behövs något mer än att skjuta naglar för den som vill nå framgång inom musikbranschen, kanske skulle de kalla sig spikpistol och skuta spikar – det lär åtminstone märkas.

Tyrant’s Fall, Tyrannens fall är det enda som får mig att ta någon notis om vad som sker på det lilla ökenäventyret som i övrigt är en rätt trevlig resa. Kort och gott kan man väl säga att det är ganska svårt att skriva någon längre utläggning om detta band, deras tredje album är en bra, habil sak som knappast inspirerar i någon större utsträckning men det avskräcker inte heller i någon större utsträckning. Det är helt enkelt en metalversion av The Shawshank Redemtion, bra men inget som egentligen väcker några större känslor.

HHHHHHH