Minutian
Inwards

Minutian vänder sig inåt, inåt i själen kanske då albumet handlar om en hjälte med trasig själ som slåss med sina tankar och visioner och söker ytterst en känsla av trygghet. Det är ett album som skrivits i efterdyningarna av bandets tidigare gitarrist Jaakko Jernbergs tragiska bortgång, en anledning som kanske gjort att det tagit sin tid för bandet att få ut en uppföljare till rosade albumet Repecussions som även vi på Hallowed uppskattade mycket. Det här albumet går i en mer färggrann färgskala än det föregående album och har redan på ytan en liten känsla av ett underliggande vemod.

Ett vemod som präglar hela låtmaterialet och skapar en snygg lite mörk och dramatisk känsla över ljudlandskapet, oftast framfört i lågt tempo och jag kommer att tänka på en lite mer färggrann variant av Fates Warnings opus A Pleasant Shade of Grey som definitivt kan beskrivas på ungefär samma sätt som detta album. Snyggt lågmäld sång och snygga riff går igenom en allmänt lågmäld skiva med riktigt elegant atmosfär, det är progressiv rock/metal av det mer atmosfäriska slaget och inte så mycket i instrumentonani som det kan vara för vissa. Det är inte heller de där onödigt komplicerade strukturerna utan det går lite i Fates Warnings fotspår, minimalistiskt och dramatiskt kan man beskriva det.

Jag tyckte faktiskt att bandet var bra redan i samband med debuten men detta är ett steg längre, det är snyggare, djupare och mer dramatiskt. Det är tekniskt också betydligt mer framstående och jag tycker faktiskt att man kan säga att de tagit ett steg framåt när det gäller alla upptänkliga musikaliska parametrar utifrån vilka man kan bedöma ett album. Dock är det inte så mycket bättre att det förtjänar ett högre betyg, det går vidare i samma stilistik som debuten, bara lite uppsnyggat och lite bättre. Om du gillade debuten kommer du alldeles säkert att tilltalas av detta album som är ett album som växer ju mer man hör det, jag gillar verkligen sången och de sköna stämningarna och tycker nog att om man ska peka på någon svaghet så är det låtarna i sig, inte för att de är dåliga men det finns tillfällen då de hade kunnat gå vidare snabbare och således skapa en än mer intressant känsla. Men det är egentligen mest att leta petitesser, det är dock min största anmärkning så det finns egentligen inget för den progressiva fanatikern att tveka över – detta är definitivt ett album värt att titta lite närmare på.

Jag försökte gräva fram ett favoritspår på albumet men det var väldigt svårt, dock tycker jag nog att inledande Hollow Heroics tillsammans med The Crust of the Earth är de två största höjdpunkterna på ett album ganska välfyllt av höjdpunkter. Förutom det jag redan skrivit finns det faktiskt inget att tillägga mer än att det kan vara väl värt besväret att lyssna igenom dessa nio spår som kräver 56 minuter av din tid – den timmen är väldigt väl använd. Jaakko lär inte vända sig i sin grav.

HHHHHHH