Fates Warning
Darkness In a Different Light

I nio år har vi väntat, det var nämligen nio år sedan Fates Warning senast släppte ett album. Darkness in a Different Light är bandets elfte album och ett efterlängtat sådant, åtminstone vad mig anbelangar. Och sett till omslaget gör den definitivt inte mig besviken. För er som inte känner Fates Warning så kan jag säga att de är ett band i den progressiva genren som avhåller sig från keyboards, från komplicerade strukturer och fokuserar istället på minimalistisk låtorienterad musik. Åtminstone har de gjort så sedan Ray Alder tog över mikrofonen 1988. Kanske att 1989 års Perfect Symmetry satte an den moderna formen av Fates Warnings musik, en stil som de på olika sätt förfinat och utvecklat sedan dess. För mig är dock nämnda Perfect Symmetry och A Pleasant Shade Of Gray de två riktiga höjdpunkterna men Matheos och Alder har aldrig gjort mig direkt besviken, än.

Man känner igen Fates Warnings stil, men det är ändå distinkt annorlunda. Det är byggt kring ganska långsamma dystopiska melodier, med en förvånansvärd medryckande atmosfär. Musiken är egentligen ganska simplistisk men ändå är den komplex och framförallt dramatisk. Fantastisk produktion och riktigt bra känsla i musiken, Ray Alder sjunger makalöst bra och Matheos är också i högform, faktum är att hela bandet är lysande. Det finns inte mycket att anmärka på när det gäller produktion och ljudbild, som förväntat är Fates Warning väldigt starka här.

Jag tycker att det alltid känns som att Fates Warning inte direkt varierar sina album, ändå blir de aldrig tråkiga. På något magiskt sätt skapar Fates Warning mycket av vad som känns som väldigt lite, det är imponerande. Jag måste säga att detta album är riktigt bra och på vissa sätt kanske bättre än något Fates Warning gjort tidigare, på andra sätt känns det dock som att det inte riktigt erbjuder tillräckligt mycket vi inte hört för att nå de där högsta betygen. Mer av en finslipning av vad vi fick på Perfect Symmetry, Parallels, Inside Out, A Pleasant Shade of Gray och så vidare, därför får det inte samma effekt för mig som dessa album fick. Därmed inte sagt att det inte är ett lysande album och ett som troligen förtjänar att hamna på min topplista när året ska summeras.

Med detta mörker i ett annorlunda ljus bjuder Fates Warning på stor musikalisk konst, konst på ett sätt ingen annan kan utföra den. Så varför inte ett riktigt toppbetyg? För att Fates Warning har gjort detta förr och det nya och fräscha saknas om man hört dem tidigare. Dessutom tycker jag inte att det är lika bra som A Pleasant Shade of Gray och Perfect Symmetry som är mina två favoriter med Fates Warning, det är bättre producerat och snyggare på många sätt men inte lika bra. Fates Warning är tillbaka och de är riktigt bra, precis som man kan förvänta sig.

HHHHHHH