Queensrÿche
s/t

Jag tänker inte klaga på Queensrÿche, i alla fall inte just nu. Det här är ett band som spelat in några av de mest minnesvärda skivorna som gjorts i den här obskyra genre i hörnet på musikindustrin, kallad hårdrock. Queensrÿche har dessutom gett mig personligen två av mina mest minnesvärda liveupplevelser. Deras position som ett av de mest inflytelserika banden inom progressiv hårdrock är svår att förneka och även om inte alla deras tolv skivor före denna varit lysande har bandet ändå gjort mer än tillräckligt som är det.

Tyvärr är det inte bara musiken vi minns Queensrÿche för om vi haft ett litet öga på bandet genom åren för det har även varit en hel del bråk, strul, konflikter och uppgörelser inom ramarna för detta band. I dag finns det två Queensrÿche som verkar på scenen (ungefär som det finns två Asia) - ett med Geoff Tate och ett utan honom. Detta är Queensrÿche utan honom. Och direkt när jag säger det kommer den omedelbara frågan naturligtvis vara: så hur låter Queensrÿche utan den ikoniska, karaktäristiska röst Tate gett bandet under alla dessa år? Jag ska komma till det strax…

'Queensrÿche' är bara 35 minuter lång och det känns för ovanlighetens skull som en väldigt kort skiva, som tar slut väldigt fort. Jag brukar normalt sett klaga på att skivor är för långa, men den biten behöver inte Queensrÿche oroa sig för med den här skivan. Två av de elva låtarna ligger runt minuten, men sedan är det nio fullstora Queensrÿchespår som jag inte kan beskriva som annat än att de låter väldigt mycket Queensrÿche - men jag har svårt att precisera någon historisk period till vilken denna skiva skulle passa in om du frågade mig vad den liknar i deras diskografi.

Vad är uppenbart? Tyngden är uppenbar, det är definitivt den tyngsta Queensrÿcheskiva jag kan komma på sådär på rak arm. Det brukar vara ett tecken på brist på idéer när band försöker vara kreativa "jag kommer inte på något nytt! Hjälp!" säger en kille. "Spela tyngre" svarar nästa, och så blev det. Uppenbart är dock också att Queensrÿche fortsätter vara kreativa och påhittiga. Ska vi tala kreativa, finurliga idéer i sin annars relativt okomplicerade musik tycker jag ändå 'Queensrÿche' står sig högt i diskografin. De pepprar melodierna med extra pyssel för hjärnan att tänka sig igenom medan man intar de i övrigt relativt raka musikstyckena genom att låta gitarrerna spela något som låter som helt olika stycken men som ändå alltid har en komplicerad symbios som man finner då man klurat på det ett litet tag. Trummorna går helt i sin egen takt oftast under verserna men till refrängerna hittar även dessa en närmast kuslig symbios som gör låtarna minnesvärda för sina refränger lika mycket som den musikaliska genialiteten som döljer sig i verserna. Musikaliskt tillskriver sig denna definitivt mer till Queensrÿches mästerverk än deras bottennapp.

Så hur var det med sången då? Geoff Tate har ju ett eget Queensrÿche för tillfället och sjunger där som Geoff Tate brukar sjunga - högt, nästan i falsett, och lent som älgtänder. Men Queensrÿche utan Tate - kan det verkligen fungera? Här måste jag faktiskt ge bandet lite kritik för deras val av sångare därför att när de ändå bytte sångare - varför då inte byta lite mer radikalt? Queensrÿche har väl aldrig varit ett band som är rädda för att göra drastiska förändringar tidigare så varför de har en Todd La Torre som låter i stort sett precis som en Italiensk version av Geoff Tate förstår jag inte riktigt. Visst, jag kan historien - de träffade La Torre och kom bra överens och valet av honom baserade sig inte på hans röst specifikt utan nästan mer på karaktären. Men… rest röstmässigt hade La Torre nästan kunnat vara Tate. Det som skiljer dem åt mest är i mina öron att La Torre har ett annat uttal än Tate och låter, som sagt, italiensk. Varför? Ingen aning, för såvitt jag kan komma fram till är han inte överdrivet italiensk.

Helheten Queensryche bjuder på med 'Queensrÿche' är det absolut inget större fel på. Ska jag klaga på något är det som sagt skivlängden som är i kortaste laget. Låtmässigt finns det inga spår som är riktigt dåliga, men det finns ett par-tre spår som möjligtvis står sig något starkare än resten. Instrumentalt gör bandet inget fel. Sångmässigt gör deras nykomling inga större klavertramp och produktionsmässigt känns det också som en bra skiva. Kanske något för hård för sitt eget bästa, men jag tar hellre det än en skiva i stuk med 'Tribe' igen. Inte så att jag ogillade 'Tribe' överdrivet mycket, men en sådan skiva i karriären känns som det räcker. Allt i allt är det definitivt en av Queensrÿches fem bästa skivor, men jag har inte hört Tates variant som han släppte tidigare i år - bara några låtar som jag hittat på dutuben och utifrån vad jag kunde höra där låter det här betydligt mer Queensrÿche, betydligt tyngre och betydligt bättre.

Finns det ett Queensrÿche utan Geoff Tate? Definitivt!

HHHHHHH