Leprous
The Congregation

De spetälska norrmännen är tillbaka med församlingen som ser dagens ljus ganska precis två år efter deras senaste album Kol. Det var en mörk historia, och denna ser inte överdrivet mycket ut att befinna sig på den positiva änden av skalan. Bandets fjärde alster ser en fjärdedel av kvartetten utbytt då de skaffat sig en ny trumslagare och elva nya spår, en timme musik har de att erbjuda denna gång och de fortsätter med ganska tråkiga omslag sedan det mer intressanta omslaget de hade på albumet som öppnade mina ögon och öron för bandet, Bilateral som släpptes 2011. Med ett album som detta kan jag inte påstå att det inte var utan vissa förväntningar jag tog mig an detta album.

Det finns ungefär lika många band med intressant musikalisk inriktning som det finns vettiga människor i Norge, detta är ett av dessa få band med intressant musikalisk inriktning. Det är progressiv metal de framför, i tradition med landsmän som till Pagan’s Mind och en hel del andra band, ganska tungt och ganska mörkt. Sångaren är riktigt grym, han framför sin sång med stor pondus och kraft. Produktionen är imponerande bra och ger ordentligt med liv och djup till låtarna som ofta penslas i mörka kulörer snarare än i ljusa, kanske det norska vädret skapar denna svärta. Det är också ett album med stor variation, stort musikaliskt djup, elva låtar och över en timme musik. De varierar komplexitet med medryckande melodier, så de snubblar inte ner i överkomplexitetens mörker utan håller sig väl på banan hela tiden, du behöver inte vara instrumentalonanist för att tycka om musik som den Leprous har att erbjuda. Däremot snubblar de ner i de långa spårens mörker vilket gör att albumets elva spår kräver mer än en timme för att spelas från start till mål.

Båda albumen som föregick detta är riktigt bra och detta är inget undantag, Leprous börjar segla upp som ett av mina favoritband. Deras musikaliska djup och deras mörker är väldigt trevliga och uppfriskande, det är lite kul att inte bara olja och dryghet kommer från Norge, att de faktiskt har något att erbjuda oss – som Leprous och några andra trevliga band. Jag tycker dock att Coal var bättre än The Congregation, det var lite mer rakt på sak och slutade betydligt bättre – The Congregation kunde definitivt vara utan det sista spåret som är ett riktigt sömnpiller. I övrigt är det dock ett lysande album även om jag också tycker att de hade kunnat trycka ihop låtarna en aning, för att göra albumet lite mer dynamiskt och lite mer dramatiskt. Men man ska inte vara petig för hur man än ser på saken så är det riktigt bra och man kan ju faktiskt stänga av efter näst sista spåret och därmed göra albumet en stor tjänst.

Det finns tio bra spår på detta album, det sista är väl inte fy skam heller men inte i nivå med resten av materialet. Det finns dock två som står ut lite mer än de andra, första spåret The Price är ett av dessa – en riktigt grym inledning på ett grymt bra album. Näst sista spåret Down glänser också ganska ordentligt, jag skulle vilja säga att jag önskar att albumet slutat med Down vilket hade gjort albumet lite bättre än det är. Men jag ska säga att Leprous fortsätter att etablera sig som ett av de bästa progressiva metalbanden där ute i den vida världen, och kanske att de håller topplatsen i Norge om än i viss konkurrens med ett par andra band. Kanske inte lika bra som deras senaste album men The Congregation är definitivt väl värd att titta närmare på.

HHHHHHH