Kjeld
Skym

Bläääääääääääääää blöööööööööööö blyyyyyyyyyyyy blåååååååååå! Jävla jävla jävla! Dra åt skogen era jävlar! Dra något gammalt över er! Blääääääääääääääää! Pepparkvaaaaaaarn!

Ja, något i den stilen går lyriken på ’Skym’, förutom att de inte sjunger på svenska utan ”Frisian” – någon obskyr antik sub-dialekt till tysk-holländska. Är ni inte sålda på konceptet ännu så skryter Hammerheart med att bandets musik bäst kan beskrivas som djupt rotad i den skandinaviska svartmetallen… d.v.s. primitiv norsk dynga. De beskriver musiken med ord som kalla melodiösa passager och brutala attacker. Är ni fortfarande inte sålda? Låt mig då berätta att skivan är 58 minuter lång, har elva spår och låter nästintill identisk hela vägen igenom! Nu då? Nej, faktiskt inte jag heller. Det låter som dynga på beskrivningen och det låter ännu värre när man lyssnar på det.

De melodiösa passagerna de pratar om antar jag är arrangemangen i bakgrunden av de smattrande trummorna, den vrålande psykopaten och de monotona gitarrslingorna. Jag ska väl ge dem så mycket som att det faktiskt gör att det låter betydligt bättre tack vare dessa arrangemang än vad det hade gjort om de följt den riktiga norska skolan och bara spelat sina vanliga instrument rakt uppochner. Men det spelar som ingen större roll vad du gör i bakgrunden när förgrunden låter förfärlig, det är som att måla väggarna ljusare för att fräscha upp på toaletten som stått ospolad i några år men ständigt fyllts på med ny avföring. Fel ände att börja i!

Den vokala insatsen består, som sagt, av ett psykfall som gormar obsceniteter i stil med det som beskrevs i första stycket. I vartenda spår låter den vokala insatsen i det närmaste identisk. Samma tonläge, samma tonart, samma typ av ord artikulerade med i stort sett samma ordföljd. Och det är verkligen inte sång vi pratar om, det är inte growl eller grunts eller skrik eller prat framfört melodiskt utan det är vansinnesvrål med slumpartad yttring i förhållande till musiken. När musiken byter tonart… nu beskrev jag något som inte händer på skivan, ursäkta. OM musiken marginellt sett ändras så låter dock skriken lika som innan. När musiken fortsätter helt utan förändringar gör vrålen detsamma. Men det är inte säkert att den förekommer. Partier kommer och går utan vrål också men inte som i instrumentala passager där musikerna triumferar sin kunskap med instrumenten utan mer som att de bara glömde att vråla där, eller att de fortsatte vråla när det inte skulle vara det.

Snabbt går det i vilket fall som helst. Trummorna smattrar på som ett spelkort fäst mot ekrarna på en cykel som kanar ner för Hoverberget. Något enstaka spår går dock lite lugnare men fortfarande inte särskilt annorlunda mot resten av spåren, de som låter likadant rakt igenom. Det känns som att Kjeld gärna skulle uppskatta att vi kallar dem aggressiva men i ärlighetens namn är det inte särskilt hårt. Det är mest bara snabbt och störigt – musik att bli irriterad till, helt enkelt.

När allt kommer omkring finns det egentligen bara en typ av publik för en skiva som denna – det är samma människor som uppskattar allt det andra vi på Hallowed sågar. Är du en sådan, som tycker att jag snackar en massa skit och inte förstår mig på genialiteten i band som låter som älgfisar så för all del – ägna er tid till att lyssna på ’Skym’. Ni som tycker Hallowed brukar ge bra skivor bra betyg, hör min varning – håll er undan!

HHHHHHH