Jørn Lande & Trond Holter present Dracula
Swing Of Death

Jag känner mig splittrad. Hugg av mig på mitten. Dela mitt kött, ni hungriga vampyrer. Är det här bra eller är det ren dynga? Ärligt talat har jag svårt att avgöra.

Tio låtar som går under namnet ’Swing Of Death’, skapad av norska vampyrerna Jørn Lande (närmare presentation inte nödvändig) och Trond Holter - gitarrist i glambandet Wig Wam. Varför är jag splittrad över dessa? Ja, det börjar egentligen med varje spår - början på varje spår. Låååååångsamt och så lite snabbare. Låååååååååååångsamt och så lite snabbare. Låååååååååååååååååån-gsamt och så lite snabbare. Lååååååååååååååååååååååååååååååååååååångsamt och så lite snabbare. Spår efter spår efter spår. Och inte nog med det, inledningen är dessutom soft, och så blir det hårdare. Sooooft och så hårdare. Soooooooooooooft och så hårdare. Soooooooooooooooooooooooooooooooooo-ooooft och så hårdare. Varenda jäkla spår! Långsam och mjuk inledning och sedan tar de fart, spår efter spår efter spår. Vad är det för fel med detta då? Det blir inget jäkla flyt! Lyssnar man på en eller ett par låtar så stör man sig inte direkt på det, men tio låtar där nio segstartar innan de blir snabba, hårda heavy metal-låtar (undantaget är spår 6, River Of Tears). Det splittar mig, för det känns som det inte blir något vettigt av det.

Bortsett från detta då? Jo, ’Swing Of Death’ har flera låtar som är riktigt sköna. Flera spår börjar vackert, intressant eller spännande - det sorgliga är att de inte får fortsätta som de börjar någon gång utan ständigt ska visa sig vara ulvar i fårakläder istället för riktiga får. Vargarna är dock ganska bra de med - de flesta av dem i alla fall. Men inte heller vargarna blir särskilt roliga när de gått från ett skönt fartigt spår, bromsat upp i olika långa perioder av fårskallemusik innan de återfår tempo och styrka igen. Och Jørn Landes ylande förstås. I de segare tempobitarna pratar han mer än han sjunger och hans hesa, raspiga röst är som att sova på sandpapper. När han ylar på som den varg han är kommer dock denna norska röst mest till sin rätt, då låter det riktigt bra istället (vilket ju är vad man är ute efter när man lyssnar på musik). Lande får även hjälp på sångsidan av Lena Fløitmoen Børresen som bidrar med sin röst i fyra låtar. Lena är väl i ärlighetens namn varken strålande eller kass men det är oftast bara positivt att få in fler röster i musik så jag tycker definitivt hennes närvaro hjälper Lande ro hem låtarna bättre.

Musiken känner vi igen från det mesta Lande brukar sätta ton på. Han sjunger egentligen bara i en typ av musik, oavsett när han själv är med i bandet eller hoppar in och det är lite halvhård power eller heavy metal av melodiös karaktär. Samma sak här. Musiken har även influenser lite utifrån hårdrockens normala kretsar och jag kan höra bitar som påminner om speldosor, kabarémusik och pianoplinkande närmast folkmusik. Det finns en känsla av att de vill vara storslagna med skivan men jag tycker inte att storslagenheten riktigt kommer till sin rätta. I vissa spår gör den det, men inte överlag. Och i vissa spår låter det rent av bara patetiskt hur de försöker, framförallt då Save Me som men sin överdrivna refräng bara känns skrattretande.

Lika mycket som jag stör mig på hur låtarna börjar och fortsätter så måste jag dock säga att jag uppskattar vad denna norska konstellation har fått ihop för resultat. Då menar jag inte helheten utan hur bitar i den här vampyrhistorien låter. Helheten ska föreställa någon form av teatriskt konceptalbum om greve Dracula men utifrån de böcker jag läst och filmer jag sett hade Dracula aldrig de problem som denna norska konstellation har att komma igång och komma till skott. Han är mer på bettet än norskarna, skulle man kunna säga om man vill vara fyndig. Flera spår blir i slutänden dock riktigt trevliga spår, som exempelvis Walking On Water, Swing Of Death, Masquerade Ball och Queen Of The Dead men jag tycker egentligen bara om River Of Tears riktigt mycket, spåret där de inte tramsar omkring som på resten av skivan utan går rakt på sak med låten. Totalt sett känns det som bortkastad potential. Jag är splittrad men mer åt det negativa hållet än det positiva. Jørn och Trond har en del att bita i, den här skivan blöder lite för mycket i vitala delar.

HHHHHHH