Jorn
Bring Heavy Rock to the Land

Norske välkände sångaren Jörn Lande är tillbaka med ett nytt album med sitt Jornband, det går under namnet Bring Heavy Rock to the Land vilket känns som en av de mest patetiska skivtitlar jag stött på i år. Lustigt skivomslag har det i alla fall med en prästfågel eller något sådant, i en pressinformation full med stavfel och liknande kan vi konstatera att det sägs att Jörn är en av de största och bäste rösterna i genren, att vi vet vad vi får om vi köper ett Jornalbum och hur han varit del av de stora rockoperorna som Ayreon och Avantasia. Hans solida låtskrivande och hans röst påstås ha gjort honom till en legend, onekligen måste det vara ganska trist att vara någon av instrumentalisterna i Jörns band, åtminstone om man söker ett erkännande för sin kunskap. Jag personligen har ständigt förvånats över hur musik som frontas av en så högkvalitativ röst kan vara så intetsägande när jag hört Jörns tidigare album under namnet Jorn och på förhand hoppades jag att detta skulle vara ett uppbrott från vad han tidigare gjort eftersom det mest varit solitt, välgjort och inget mer.

Inte helt oväntat är det stilistiskt inte något större avsteg från Jörns tidigare album, det är melodiös hårdrock av ett klassiskt snitt som lätt kan föra tankarna mot Jörns stora inspiration Dio och dennes tidigare band Rainbow men också hans tidigare band som Millennium, Ark eller Masterplan. Med medryckande refränger och tydligt fokus på enkla lättillgängliga melodier bringar detta album tung rock till det land albumet spelas i, dessutom är det ett album som inte kräver mycket för att ta till sig det är okomplicerad melodiös hårdrock av samma snitt som vi brukar få av denne man. Bring Heavy Rock… bjuder inte direkt på några överraskningar och variationen över de tio spåren är inte direkt överväldigande men visst finns det viss variation men kanske inte riktigt tillräckligt för att hålla lyssnarens intresse på topp under de femtiotre minuter detta album pågår. Produktionen designad av Lande själv med mix av Tommy Hansen (som vanligt) är av hög klass och ljudbilden känns sådär modern och väldigt putsad, kanske ingenting spektakulärt men en professionell produkt.

Och det är just vad detta album känns som, en professionell produkt, gjord enligt specifikation, oklanderligt genomförd och egentligen fullt tillfredsställande samtidigt som det är ganska ointressant känslan blir lite grann som något som skapats på ett löpande band. Visst, albumet är bra på alla sätt och det finns inte direkt något som känns dåligt men trots detta känns det precis som med alla album jag hört under namnet Jorn som något oväntat ointressant. Förutom titelspåret som på ett sätt är bland det löjligaste jag hört men samtidigt ett riktigt grymt spår, finns inget som griper tag i mig som lyssnare, Jörns röst är lysande och låtarna är bra men innehållslösa och det sistnämnda är precis vad detta album kan beskrivas som, en felfri produkt med kliniskt ren och snygg yta men under densamma finns inte mycket.

Samtidigt som det kanske känns innehållslöst för någon som lyssnar på hundratals skivor dussintals gånger kan vi ändå konstatera att detta mycket väl är en skiva som kan bringa tung rock in i vilka stugor som helst för vem kan ogilla något som detta? det är så väl genomfört och så slaviskt utfört enligt mallen för rockmusiken och med medryckande låtar tror jag alldeles säkert att detta kommer att gå hem hos många men personligen hade jag önskat mig något annorlunda, han borde prova någonting nytt nu Jörn för han har gjort sådana här skivor sedan 2000 och inte mycket har egentligen skett med hans musik sedan dess. Men gillar ni traditionell melodiös hårdrock med en av de bästa sångare som genren kan uppbringa är detta definitivt värt att titta närmare på.