CD 2: The Demos
1. Crypts of Confession
2. Deluge “The First Final Judgement”
3. Cry of the Christians
4. Trial of Denial
5. A Lifetime’s Lie
6. Unholy Seeds
7. Consuming Christ
8. Jehova’s Downfall
9. Condemned Saints
10. Inquisitor 1
1. Cry of the Christians*
12. Trial Of Denial*
13. A Lifetime’s Lie*
*Bonustracks
Band:
Alex Bakker (Bass)
Wim Van Der Valk (Drums)
Erik Sprooten (Guitars)
Alex Wesdijk (Vocals)
Discography:
Guests:
Johan Berlin - Keyboards
Info:
Remastered by JB v/d Wal
Oscar Holleman (Mixing, Engineering)
Misja Baas (Cover art)
Released 2014-11-24
Reviewed 2015-02-01
Oj, hej! Jag märkte inte att ni tittade förbi här. Ni undrar säkert vad det är jag håller på med? Jo, det är så att jag har fått den här skivan av Hammerheart Records i Holland och istället för att bara slänga den i soporna tänkte jag göra något nyttigt av den - jag tänkte bygga om den till ett litet hus för min katt.
Så det vi behöver är följande: En nyutgåva av Inquisitors skiva från 1996, ’Walpurgis - Sabbath Of Lust’, en stor fet såg, en hammare att hamra med samt penna och papper. Hammaren kan jag avslöja kommer inte ha något specifikt med bygget att göra men den är viktig ändå så se till att skaffa en rejäl sådan.
Inquisitor släppte två demoskivor i början på 90-talet och sedan den här skivan 1996, därefter delade bandet på sig. Efter 17 år tyckte de att det var dags att återförenas och nu är originalmedlemmarna återigen samlade. För att fira sitt återtåg släppte de om hela sin diskografi - de två demoskivorna och sin fullängdare. Både album och demoskivor har remastrats före återsläppningen och ljudkvalitén på fullängdaren låter inte allt för dålig - demoskivorna har jag inte fått ta del av så de kan jag inte uttala mig om. Ljudkvalitén på skivan är dock det enda jag kan säga någonting positivt om för när det kommer till resten så låter det fullständigt förjävligt!
Skivbolaget liknar bandet vid fyra klassiska thrash metal band från USA och Tyskland men i min värld tycker jag de ligger betydligt närmare Floridadöds, fast på någon form av tempohöjande drog. Bandet spelar onekligen jäkligt fort på i stort sett varenda en av skivan 51 minuter på dessa elva låtar men att spela fort är inte samma sak som att spela bra. Och bra, det är det verkligen inte.
Sången, framförd av Alex Wesdijk, påminner mig väldigt mycket om de där klagande, irriterande lätena som min katt gör när hon vill ha uppmärksamhet. Man får bara lust att kasta en hammare på dem! Gitarrerna kör de där klassiska, monotona motorsågslätena som du får när du oavbrutet spelar på samma sträng. Gitarrerna tillför verkligen oerhört lite positivt, även när de gör korta soloutbrott eller faktiskt byter strängar emellanåt (det händer faktiskt, men inte ofta) och det finns egentligen inte en enda låt där de känns uthärdliga. Även om trummorna låter någorlunda okej tycker jag att allt det andra ger dem väldigt lite möjlighet att visa det för min omedelbara instinkt när jag slår på valfri av dessa låtar är att genast stänga av. Jag får konstant tvinga mig själv att ha kvar oljudet i öronen men jag mår uppriktigt illa av det. Det låter så uselt att man bara kan utstå det när man tar den hammare som man förhoppningsvis förberett med och slår sig själv i huvudet. Hårt. Och upprepade gånger, så att man blir rejält groggy.
Jag har nu använt skivan, lyssnat på den. Jag har använt hammaren, slagit mig själv i huvudet med den. Jag har använt pappret och pennan till att skriva den här recensionen. Och jag ska nu använda sågen till att såga sönder den fullständigt. Vilken jävla skit! Vilken bortkastad energi att återsläppa något som låter så här! Dödsthrash kallar dem det… dödstråkigt kallar jag det.
Såga såga såga såga…
HHHHHHH
