Illuminata
Where Stories Unfold

Tredje albumet från Österrikiska Illuminata är ett album som skapats med hjälp av så kallad crowdfunding, något som tycks bli allt vanligare bland band idag men det kanske är ett bra sätt att förverkliga sina idéer. Where Stories Unfold heter albumet och det innehåller dryga timmen musik uppdelad på elva spår, de sökte skapa så episk musik som möjligt och tog därför hjälp av Czech Film Orchestra som varit med och gjort musiken till teveserien Game of Thrones som flera recensenter tycks se som någon form av helig graal för musikskapare (att orkestern gjort musiken till den serien alltså) och därför tokhyllat albumet. Kul att de lyckades skrapa ihop så mycket pengar (7700€ på ett ungefär) och kul att de sökt förverkliga sin vision, snyggt omslag har de givit sitt nya album. Det finns mycket att förhäxas av med detta album: kvinnofrontat, episkt och storslagna symfoniinslag och så vidare – jag älskar kvinnofrontad tungmetall med symfonier och liknande men tyvärr brukar de bästa banden i denna genre aldrig riktigt nå till det där fantastiska men denna kvintett kan ju vara ett undantag.

Det börjar direkt med episka och storslagna arrangemang, mäktig kvinnlig sång som dessutom är riktigt bra. Fantastiskt bra produktion och riktigt dramatisk känsla i låtmaterialet, mycket variation över de elva spåren och det är svårt att inte överväldigas av den mäktiga symfoniorkestern, stråkarna och allt det där. Bandet gör det riktigt bra och man kan definitivt konstatera att detta är en väldigt stark produktion av ett band som vet vad de håller på med. Det är svårt att inte ryckas med i allt det storvulna som detta band har att erbjuda oss och det är något som många recensenter tycks hålla med om, det märkliga är att den farliga hunden inte är någon större fanatiker av detta band – han gillar ju alla album.

Men är det ett album som är en tidlös klassiker som flera recensenter hävdar eller är det ett påkostat Nightwishplagiat som andra påstår? Jag skulle nog vilja säga att det är ingetdera, det är varken ett album som kommer gå till historien som en tidlös klassiker och det är inte heller en påkostad kopia av Nightwish även om jag misstänker att Tuomas Holopainens porträtt pryder väggarna i bandets replokal. Jag var tagen av bandets storvulenhet, deras episka känsla, sångerskans grymt bra röst och så vidare, ungefär som det grafiska i Avatar – men när man tittar under ytan tycker jag att deras låtmaterial inte är tillräckligt bra för att ta detta album till de högre höjderna ungefär som hur handlingen i Avatar inte matchar filmens utseende.

Knappast dåligt men det känns som att deras låtar slår åttor runt sig själv och inte riktigt kommer till skott vilket gör att många låtar stakar sig och dör av mot slutet. Dessutom är albumet för långt och de sista två låtarna har jag inget intresse alls kvar och de passerar obemärkt förbi, jag tycker att detta album faller lite på låtmaterialet som inte är lika vasst som produktionen som är helt fantastisk. Phoenix är den enda låten som jag tycker är rakt av bra, resten av albumet är bra i fragment men det är sällan hela låtar är intressanta hela vägen igenom. Jag saknar också djupet i albumet och kan säga att jag har tröttnat ganska mycket på det redan efter knappa tio genomspelningar.

Så vad ska jag då säga om albumet? Är det värt att rekommendera? Vissa recensenter tycks tycka det, vissa andra tycker det inte. Jag som gillar genren kan konstatera att det inte riktigt faller mig helt i smaken, jag gillar albumet så missförstå mig rätt men det finns så många bättre album i denna genre och då känns det kanske inte helt nödvändigt att spilla tid på att lyssna på denna. Det kan dock vara värt att lyssna på bara för att höra en riktigt bra produktion, om man inte lyssnar för ofta på det.

HHHHHHH