Crimson Wind
Last Poetry Line

Det vilar något vackert poetiskt över skivomslaget till Crimson Winds andra album. Den uppslagna boken där fjäderpennan vandrat över bladen för att fylla dem med ord av poesi, bokens placering framför ett fönster i ett medeltida slotts tornrum – poetiskt var ordet, vackert ett annat ord. Men så handlar det om ett italienskt power metal-band så vad kan man förvänta sig? De tar ju trots allt sina medeltida drömmar på största allvar, men varje regel har sitt undantag och Crimson Wind kan ju vara just detta undantag även om jag tycker att det också vilar ett tungt allvar över skivomslaget.

Det börjar varken vackert eller poetiskt, det tar till ett beprövat knep och slår till med ett rejält riff för att väcka vår uppmärksamhet. Det handlar om klassisk italiensk power metal, sådan som vi hört från så många italienska band tidigare. Kanske att det finns några icke-italienska inslag men tankarna går till band som Labÿrinth, Vision Divine, Rhapsody, Thy Majestie och så vidare. Inte direkt unikt men ett koncept som beprövats under lång tid och som bevisligen fungerat, med snygg produktion försämrar de knappast sin position. Typisk italiensk sångare, kunde likaväl hetat Fabio Lione som hans verkliga namn. Melodimetall med medryckande refränger och flitigt keyboardande tillsammans med italiensk accent är den korrekta musikaliska beskrivningen av detta album.

Det må vara genretypiskt och ganska fantasilöst men samtidigt är det klämkäckt, medryckande och bra. Låtarna bjuder på bra variation och bra energi, precis som så många av sina landsmän är spelglädjen ett starkt inslag i den musikaliska produktionen. Det är ett kul och bra album, underhållande tycker jag att man kan beskriva det som. Visst, man tröttnar ganska fort och det kanske saknas det där poetiska djupet skivomslaget tycktes indikera, men samtidigt är det ett album jag gärna låter snurra ett varv i spelaren och som jag tror tilltalar fans av de band som nämnts i denna recension. Fans av europeisk power metal bör ta en närmare titt på detta album, det har inte bara en snygg framsida, innehållet är också snyggt om än kanske lite endimensionellt.

Bäst är inledande spåret Black Shelter, det är alltid kul med ett inledande riff och en låt som drar en direkt in i albumet. Det finns ytterligare några intressanta inslag men första spåret är väl det enda som står ut riktigt. Kanske är det ett lite långt album och bristen på djup blir ganska påtaglig efter några genomspelningar. Det känns mycket som att Last Poetry Line är mer av First Poetry Line, det är inte det där över tid framväxta konstverket utan snarare en ”work in progress” som man säger på internationella språket. Det känns som att bandet behöver fortsätta söka en egen identitet för detta album må vara underhållande men hur man än försöker så kan man som recensent inte se förbi bristen på originalitet som blir alltmer påtaglig för varje genomspelning.

HHHHHHH