C.O.P.
State of Rock

AOR/Melodirock utan behov av startsträcka – så kan man beskriva C.O.P.s debutalster State of Rock. Ett album som annars beskrivs med diverse lagmetaforer som arresterande låtar, ”smash and grab”-refränger och fängslande musikerskap. Omslaget är också liknande en polisbricka i en stat där polisen är mer känd för att oprovocerat mörda folk än att göra kompetent arbete och det är kanske vad detta album också gör direkt från inledningen, mörda den minsta fundering på om du kommer att uppskatta det eller ej.

Det sägs annars att den mesta fantastiska rockmusiken kan beskrivas i en trebokstäversförskortning, som G ’N R, R ’N’R, AOR – eller som i detta fall – C.O.P. Keh? Styx, Toto, Journey, Iron Maiden, Judas Priest, Led Zeppelin, Queen, bara för att nämna några som inte passar den mallen och som definitivt alla kan hålla högre än GNR (vilket givetvis inte alla kommer att hålla med om, men ändå). Hursomhelst, kriminell glömska eller ignorans åsido, bakom förkortningen döljer sig Christian, Ola och Peter som alla är från Sverige och har hörts i andra sammanhang, sångare Peter har hörts i Grand Illusion, Decoy och Starlight Brigade och imponerat på fans av genren med sin mycket bra röst. Och sånginsatsen på detta album är definitivt av högsta kaliber.

Gitarrist och producent Ola har också gjort ett fantastiskt jobb att skapa en mycket snygg och potent ljudbild, med musik som sätter sig direkt hos lyssnaren redan första gången. Trumslagare och månginstrumentalist Christian, bror till Peter, visar sig för första gången som låtskrivare och gör det bra tycker jag – även om det är kanske just låtskrivandet som är albumets akilleshäl. Inte för att låtarna inte är högoktaniga medryckande rockers för det är de, problemet är bara att från inledande Foreigner-osande Loner får jag en konstant upplevelse av déjà vu utan att ens första gången fokusera speciellt mycket på vad jag lyssnar på. Jag har hört låtarna förr, tror jag och kanske har jag det men med annan text och framfört av andra personer. Jag vill dock inte slå ner alltför mycket på detta eftersom detta trots allt är ett konstant återkommande problem inom musikvärlden idag, det saknas fantasi.

Om jag säger AOR som andas av Foreigner, Toto, Journey, Grand Illusion och en hel massa andra AOR-bands klassiska alster så tror jag att ni kan göra er en väldigt stark bild av hur detta låter. Det är definitivt ett högklassigt genomfört album på alla sätt, jag skulle dock önska att jag inte behövde tänka i termer av déjà vu så ofta – det är lite oroande att så mycket ändras i The Matrix medan jag lyssnar på skivor jag ska recensera. Kanske det är dags att ta ett piller och bege sig ner i kaninhålet så jag slipper leva i en illusion men innan jag gör det så varför inte uppleva lite mer déjà vu? Det här är ett underhållande album även om jag har svårt att verkligen ta till mig det, originalitet är något som väger tungt för mig och det tycker jag saknas här men visst är det gripande AOR som säkerligen lär tilltala genrens fans.

HHHHHHH