Asylum Pyre
Spirited Away

Chaos Heidi och hennes band är tillbaka, tre år senare, med ett nytt album som de kallar Spirited Away. Ett album som inte har ett lika spännande skivomslag som sin föregångare Fifty Years Later, det sistnämnda ett album som togs emot väl av Hallowed för tre år sedan. Det är samma team som stått för produktionen nu och albumet handskas med ”the human spirit” och dess olika svängar. Det sägs att de bjuder på lite elektroniska inslag, och att albumet söker förnöja båda fans av dagens metal-scen, jag tror nog att pressinfons avslutande citat som jag översatte blev lite ”lost in translation” från tyska till engelska för nog har väl dagens metal-scen lite fler än två fans?

Hursomhelst, dessa båda fans lär upptäcka att det handlar om melodiös metal med väldigt stor variation, lite inslag av både episkt klassisism och mer modern elektronism finns att återhöra när man spelar sig genom albumet. Sången varieras mellan den kaotiska Heidi och lite maskulin sång som till och med tar till konsten att vråla i vissa partier. Det går ner till snyggt akustiskt ibland till rejält metalliskt, vi får en stor musikaliskt stilistisk spridning genom detta album. Det är dynamiskt och snyggt producerat och sånginsatsen är av bra kvalité. Albumets speltid är relativt sansat på femtio minuter, det bör inte trötta ut alltför många lyssnare.

Solitt, gediget arbete – det är det jag kommer att tänka på när jag ska sätta ord på hur jag ser detta album. Det känns väl genomarbetat, väl utformat och väldigt snyggt på alla sätt. Problemet är bara att det inte alls känns lika spännande och intressant som senaste albumet Fifty Years Later som hade högre toppar och en mer spännande känsla – detta album känns, trots produktionskvalitén och variationen, ganska slätstruket och försiktigt. Det är ett gediget och solitt hantverk men det är inget konstverk, det följer i spåren av vad vi fick på förra albumet men det når inte fram till samma nivå som senast och även om det är bra har jag svårt att bli speciellt exalterad över vad jag hör. Jag gillar albumet, inget snack om det, men det är inte så värst minnesvärt – grymt när jag lyssnar på det, bortglömt när det inte snurrar i stereon.

Inte lika bra som sist och inget av spåren är så minnesvärt att jag nynnar på den efter att musiken tystnat. Ni som gillade Asylum Pyre senast och/eller gillar melodiös kanske främst kvinnofrontad metal kommer alldeles säkert uppskatta detta trevliga album, det kan nog vara väl värt att titta närmare på. Personligen beger jag mig dock heller till femtio år senare.

HHHHHHH