Ancient Rites
Laguz

Låt mig berätta en liten historia om ett band som heter Ancient Rites. De levde för många, många år sedan i landet Belgien i Europa, långt, långt, lååångt bort från alla andra länder. Under många, många, måånga år hade Ancient Rites försökt åstadkomma odödlighet. Med runan Laguz som ledmotiv, en runa som står för sjö, hav och vattenfall - formad som en krok - tog de nya steg ut i dimman av det okända. Försöket var att skapa odödlighet, för sig själva. För andra? Inte lika mycket.

Sagan börjar i en mörk ritual 1990. Demonstrationer över ritualer som ledde till död och självmord men sagan fortsatte utan de som försvann. Efter en stark start med mycket ockulta följeslagare tog historiens vändning till det värre en mörkare kurva och de urgamla ritualerna blev en aning förbisedda under en tid. Snabbspola 25 år till 2015 och det är dags för samma urgamla ritualer, nu i något omsvidad kostym och med en del nya ansikten som utför dem, att åter höras och vi kan antingen medverka i dem eller ställa oss med ryggen emot och låtsas som att vi inte hör.

Med ett orkestralt introspår om knappa två minuter öppnar den här skivan som om den skulle kunna ha varit musiken till en Hollywoodfilm och efterföljande Carthago behåller element av den stämningen även om det är svårt att bibehålla den då Gunther Theys (ingen relation alls till Tidningen Härjedalens välkände Mr Anderson, om nu någon fick den idén) ansluter till ljudbilden med sina närmast viskande inslag. Det här ska vara svartmetall men jag får känslan av att ingen så kallad ”äkta” svartmetallare någonsin kommer erkänna den här musiken som just det. Vadan detta med stråkar? Vadan detta med en klar och välarbetad produktion? Svartmetall ska väl vara källarproduktion och grottbjörnsinstrumentering? Hur har eljest tänkt då de konstruerat någonting så långt ifrån denna norska illusion? Jag ser problem på horisonten dolda i de anstormande molnen på himlen.

Jag har aldrig varit mycket för svartmetall. Jag tycker black metal-kulturen är ett enda stort skämt. Ansiktsmålning, fåniga symboler och inspelningar av amatörer som inte vet hur man varken sjunger eller spelar instrument. Det har alltid funnits undantag och till dessa tillskriver sig Ancient Rites och mer än någonsin så på sin sjätte studiofullängdare. Medan grunden i mångt och mycket är black metal på ’Laguz’ har alla de orkestrala arrangemangen och melodiositeten på skivan definitivt gjort den mer intressant än merparten källarproduktioner som svartmetallare brukar knåpa ihop - men är den bra? Tja, det är väl dags för oss att försöka besvara den frågan nu.

Personligen tycker jag att Ancient Rites försöker sig på en mix som inte riktigt fungerar. Många norska band som började i källarna har tagit sig upp i byggnaderna och prövat detta men det är få gånger som de lyckats få det att inte låta forcerat. Som att man tvingat in en större ljudbild i allt det svarta och jag tycker Ancient rites lider lite av samma problem. De gör en hel del saker bra - som när de stundvis lyckas kombinera deras elektroniska instrument med de klassiska arrangemangen så att de spelar samma typ av melodier. Tyvärr är detta bara kortvariga element som förekommer allt för sällan. Ibland låter de det orkestrala spela helt för sig själv, det är också ett drag de får plus för - de orkestrala är det som livar upp den här skivan och ger den karaktär. När de borrar ner huvudet och maler på i klassisk black metal-anda känns det betydligt tråkigare. Även om de oftast bibehåller någon form av klassisk slinga över borrandet och det viskande morrandet blir det ändå en befrielse varje gång de skickar Günters hund in i vardagsrummet så att musiken får artikulera med ett språk för sig själv. Med eller utan elgitarrernas hjälp.

Jag tycker andra spåret efter introt (Under The Sign) lyckas hitta en någorlunda väl fungerande kombination av saker. Jag tycker även slutet av skivan fungerar ganska bra. Jag tycker dock också att bandet allt för ofta saboterar för sig själva med att stoppa in sin urtypsmusik i det som spelas i låtarna. De börjar med alla dessa arrangemang som sedan oftast tvärt bara avbryts för att morra, borra och göra svartmetall en stund - sedan återgår de till arrangemangen och avbryter deras frispel återigen med att leka vakthund på byggarbetsplatsen.

Det är många år sedan vi senast hörde från Ancient Rites och även om mycket hänt på den tid som vi fått klara oss utan dem känner nog de flesta igen sig även i detta. Stundtals briljerar den här skivan men oftast känns den som de flesta andra svartmetallskivor som försöker låta större än den källarproduktion de en gång utgått ifrån. ’Laguz’ är absolut värd att kollas upp om du tycker de liknande banden och band som liknar dem är det bästa som finns på den här planeten men är du inte en fan av svartmetall och då i synnerhet symfonisk svartmetall känner jag mig högst tveksam till att ’Laguz’ skulle få dig att gråta annat än för att slippa dessa urgamla ritualer. Snip snap snut, så var skivan slut.

HHHHHHH